Kvinnofrid från Istanbul

Människorättscentret hade häromdan i riksdagens auditorium ordnat ett seminarium om Europarådets sk Istanbulkonvention från 2011 om våld mot kvinnor. Konventionen kommer att vara den första juridiskt bindande konventionen i EU om genus- och närrelationsbaserat våld mot kvinnor. Den definierar dels kvinnors mänskliga rättigheter och vad staten måste göra för att garantera dem och dels de brott som ska bestraffas om rättigheterna kränks.

Ren i januari hade UM ordnat en konferens om konventionen. Våld mot kvinnor tycks vara på tapeten och bra så. Ett slag mot en kvinna är ju som känt ett slag mot alla kvinnor. Och mot alla män.

Seminariets keynote speaker, professor Christine Chinkin från London School of Economics, konstaterade bl.a att konventionen vill täppa till de luckor som CEDAW-konventionen (Convention on the Elimination of Discrimination Against Women) från 1979 lämnade. CEDAW-konventionen har ratificerats av 187 stater, inklusive Finland. Men inte av de i det här hänseendet såta bröderna Iran och USA.

Istanbulkonventionen undertecknades av Finland genast den publicerats i maj 2011 och har till dags dato undertecknats av 29 stater. Den har tills vidare ratificerats av fyra stater (Turkiet, Albanien, Montenegro och Portugal); sex till behövs för att den ska träda i kraft inom EU. För Finlands del är ratificeringsprocessen på gång; en arbetgrupp har jobbat med ratifceringsprocessen sen hösten 2011 och presenterade i slutet av mars detta år ett positivt betänkande som nu är på remiss och väntar på utlåtanden från ett sjuttiotal olika instanser och organisationer. Ratificeringsbeslutet väntas i början av 2014.

Konventionen vill uppnå nolltolerans inom EU i fråga om våld mot kvinnor och vill förverkliga denna nolltolerans genom en sk 3 P-princip; Prevention, Protection, Punishment, alltså förebyggande av våld, skydd för våldsoffren och bestraffning av våldsutövarna.

Konventionen fastslår för det första att genus är socialt konstruerat. Den kriminaliserar genusbaserat våld mot kvinnor och flickor i samhället och i hemmet som brott mot eller kränkning av mänskliga rättigheter. Den definierar statens skyldigheter att förebygga och bestraffa våld och att skydda våldsoffren. Och den kräver att inga kulturella särdrag – inklusive religion och sk heder – längre ska få rättfärdiga undantag från lagstiftningen.

För det andra definierar konventionen de brott som ska kriminaliseras, dvs höra under allmänt åtal i den nationella lagstiftningen. Såna brott är till exempel fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld i parrelationer, stalking dvs förföljelse, tvångs- och arrangerade äktenskap, sexuellt våld, sexuella trakasserier, kvinnlig könsstympning och påtvingad abort eller sterilisering. Vid bedömning av sexuellt våld ska tyngdpunkten läggas vid offrets tolkning av om samtycke givits och inte utgå från förövarens åsikt om huruvida våld använts eller inte.

Konventionen har också korollarier som t.ex att kriterierna för när vapen får säljas till en nation ska inkludera en utvärdering av ifall vapnen kan tänkas användas för eller för att upprätthålla genusbaserat våld mot kvinnor.

Frågor som vid seminariet konstaterades fortfarande vara öppna är t.ex papperslösas rätt till skyddshem, hembygdsrätt för offer för genusbaserat våld så att de inte vid en eventuell utvisning av mannen är tvungna att lämna landet tillsammans med honom, hur man ska förhålla sig till transpersoner osv.

Att genomföra allt som Istanbulkonventionen kräver kommer att fordra både personresurser och finansiering. Finansieringen kommer i ett övergångsskede förhoppningsvis åtminstone delvis att kunna skötas med medel från penningautomatföreningen och liknande instanser, men i det långa loppet måste finansieringen naturligtvis integreras i statsbudgeten. Kvinnofrid kostar. Men vi har lyckligtvis inga alternativ. Och som Amnestys representant på seminariet framkastade borde vi äntligen satsa på att faktiskt bli världsbäst på kvinnofrid.