Finland inte tillräckligt svenskt ?
Lyckligtvis har vi ett par feminister i landet; Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg, svenskor båda två. Förutom att de sköter sina jobb, professuren i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och rektorskapet för konstuniversitetet vågar de dessutom öppet ha feministiska åsikter.
Ebba tar i en kolumn i Hbl upp det här med att det är så synd om de stackars pojkarna som inte längre klarar sig i skolan i jämförelse med flickorna. Att plugga har nämligen blivit kränkande för en spirande manlighet. Pojkar ska vara ’coola’, klara sig på sin blotta naturligt överlägsna manlighet.
Kanske en desperat dödskamp för denna typ av manlighet, en flykt undan jämställdhetsdrevet, mot ett mytiskt patriarkaliskt förflutet.
Men i praktiken marginaliserar de unga männen sig frivilligt. De mår dåligt. De har en manlig ångest inför framtiden, de upplever att kvinnor är bättre på allt och håller på att ta över samhället. De är rädda att binda sig i en relation och lever singel eller på ’hotell Mamma’ längre än tidigare. De inrättar sig för ett ensamliv i samhällets marginal, abdikerar frivilligt inför de framstormande ambitiösa unga kvinnorna, hellre än att spotta i nävarna och ta efter.
I USA lär det kallas ’he-cession’ – klassiskt manliga jobb försvinner medan servicejobben som förutsätter en stereotyp ’kvinnlighet’ ökar. Män provoceras till extrema former av manlighet, könsskillnaderna växer tills de blir samhällsfarliga och det enda som enligt Ebba kan rädda mänskligheten är jämställdhet.
Tiina igen tar i en intervju i queertidskriften NHL upp hur mycket intolerantare det finska samhället fortfarande är än det svenska, trots att det utvecklats enormt sen hon växte upp på 60-talet i Gårdsbacka. Finsk kultur upplever hon som konformistisk; alla klär sig t.ex på samma sätt, för tillfället tycks alla gå klädda i svart som nåt slags pietister. Och patriarkal; kvinnor internaliserar okritiskt heteronormativa värderingar och underordnar sig gärna vilken som helst fjant i illasittande Dressman-kostym. Som lesbisk kvinna är hon däremot fri att säja tack och adjö åt alla såna på henne ställda förväntningar.
Kärlek betraktar Tiina för övrigt som en kulturell konstruktion som backas upp av litteratur, film och musik. Själv gifte hon sig med en man eftersom hon vid den tidpunkten tyckte det verkade vara en god ide att normalisera sitt liv; ett heteroäktenskap gör livet så mycket enklare. Men när sonen föddes hade hon kommit på bättre tankar och skilde sig och anser nu äktenskap vara både ofeministiskt och kontraproduktivt, enligt henne dödar det bara kärleken. Men trots att hon inte själv ger mycket för äktenskapet anser hon att både strejtar och bögar ska ha lika möjlighet att gifta sig om de så vill. Hon bor nu sen tretton år ihop med en kvinna.
Tiina slutar med att konstatera att HS när hon blev utnämnd till rektor kallade henne ’lesbisk feminist från Gårdsbacka’ – hade hon varit man hade epitetet nog varit ’professor från Stockholm’.
Finland är ju som känt svenskt, åtminstone enligt YLEs TV1 och Juhani Seppänen. Men med allt finskt hukande kring feminism tycker man ju nog att vi med fördel kunde bli ännu ett snäpp svenskare.
Well well, so we have two outspoken women and their opinions about quite a number of things, among others about the young generation of Finnish men. And however intelligent and good at their jobs these two may be, their ideas and recommendations are presumably based on impressions about rather narrow sections of the population. That is of course also true about myself.
Anyway, after having now lived for 41 years in Finland and having, during 21 years as a laborant in a research lab, seen many young women and also quite a number of young men being busy at research work, my impressions are as follows:
The formulation that young men should ”spotta i näverna och ta efter” is grossly misleading, (a) because jobs which would require efforts which could be described by this formulation (i.e. jobs which would require something like enthusiastic physical action) are rare and becoming still rarer, and (b) because it will anyway be VERY difficult to motivate efforts which could be interpreted as ”trying to be like women”.
Certainly I have seen brilliant women in my job, and I am happy and proud to be on friendly terms with several of them, but this discussion is now about young men.
One impression which I got over the years is that young men tend to believe less and doubt more than young women – among others there was the tendency to choose, as their contribution to seminars, topics which were a bit out of the mainstream (so-to-say on the margin of the field of research). This would fit with field observations in primates: young males being on the margin, which shows also as a talent to be something like pioneers, contributing helpful but unusual solutions in times of trouble. But under normal conditions the tendency to doubt will be a hindrance.
We also know that our society is progressively less willing to accept unusual ideas – what is demanded is political correctness (I have called that on occasion monkey think), which really does not bode well for the situation of young men …
So, what to do? Has there ever been a research program where a few MEN of proven INTELLIGENCE and some PSYCHOANALYTICAL EXPERIENCE had occasion to interview a representative number of young men in depth? Such, it seems to me, could be helpful for getting at least an idea what the problem IS.
Aside of that, my preliminary impression is that it could be helpful if young men could be exposed to more MALE TEACHERS, and that there could be more situations where young men, undisturbed by female competition, could develop something like expertise, even some professional pride, before getting again into closer professional contact with women. Such conditions are up to now to be found in the army. In Germany they are often also given during professional apprenticeship (where there are lots of practical skills to be learned, with not so VERY much theory aside) – a trend to this direction seems to be under discussion, and might actually be a good idea.
And then, of course, one should very seriously think how to milden the effects of all that consumerist advertisement, which, among others, is drumming into the heads that the highest aim in the life of a man should be to please (= ”to get”) women. – Sorry, it is also very good to feel that one has done a good job (and also able to repeat that feat), whereas about women there is the formulation that ”a woman is a sometime thing” …