Bonnlurken Nisse

Född efter kriget hör jag i alla fall på sätt och vis till krigsgenerationen. Jag växte upp med kuponger och brist på allting vilket ledde till att jag – tillsammans med generna från tusen år av fattiga bönder – blev en snål samlare av skräp. Men precis som Jotto växte jag också upp i 60-talets anda av bergfast tro på en allt bättre framtid. Det jag mest av allt minns från 60-talet som var min ungdomstid är just framtidstron. Det liksom var så självklart.

Jag är en bonnlurk av stora mått och bor och brukar mina förfäders gård som de odlade upp för tusen år sedan (plus minus 300). Men som elvaåring började jag bygga radiomottagare – först kristallmottagare i tvålaskar av plast – och blev elektronikgalning och började sedermera i Tekniska högskolan. Men jag har inte arbetat en enda dag som ingenjör utan blev haffad av min professor i en korridor och anställd på labbet. Så jag jobbade i Otnäs med extraknäck som forskarassistent och till sist som professor. Bästa tiden var då jag var underbetald forskarassistent. Då fick man syssla med intressanta saker utan störande administration.

Elektroniken byttes till datateknik just då jag studerade och jag hamnade in den nästan från början. Som vanligt så tog pengarna slut på labbet och jag fick sparken men professorn skaffade mej jobb på Räknecentralen som anställde en massa ungdomar då datasystemen byggdes ut. Typiskt för mej och de andra var att vi inte hade någon utbildning alls i datateknik – det fanns inga kurser. Så jag är helt självlärd. Fortsättningsstudierna skötte jag så att jag föreläste om nya böcker och nya ämnen som ingen visste nånting om utan jag fick lära mej själv först för att kunna föreläsa. Värst var kursen i kategoriteori (abstrakt algebra) som var två timmar per vecka men hela resten av veckan gick åt att förbereda nästa föreläsning.

1968 kom jag med i studentradikaliseringen och var med och ockuperade Gamla studenthuset. Därefter gav vi ut Ord, ord, ord … på Teknologföreningen och jag var faktiskt cultivator i TF:s styrelse. Hela livet har jag haft ett tudelat förhållande till kulturen. Tillika som jag som gammal bonnlurk avskyr elitkulturen så har jag ett stort intresse av bondekultur och gammal kultur. Realisterna från 1800-talets Ryssland hör till mina favoriter och senaste pippin är klassisk grekiska.

På 50-talet så satt vi med örat tätt invid radion och lyssnade på kortvåg från hela världen. Då kunde jag bara svenska men det fanns kortvågsstationer som sände på svenska i Japan och Ekvador. Det var otroligt fascinerande att ur bruset och pipet höra en röst från andra sidan jordklotet svagt komma fram och sedan försvinna igen. Då blev jag internationalist och har efter det struntat blankt i ”länder” och avskyr nationalismen av hela mitt hjärta.

Det är bara logiskt att jag samtidigt är en bydåre. Då man blir fri från det nationalistiska skräpet så kan man koncentrera sej på det viktiga som är ens näromgivning och därefter mänskligheten. Vi har till all tur en väldigt bra by där folk håller ihop och samarbetar fortfarande som de gjort i tusen år. Historien har nog betydelse då min farfars mormors far fick hjälp av någons morfars farfars far i en svår tid – och så vidare. Nu vet vi inte mera vem som är skyldig vem så vi hjälper varandra för säkerhets skull.

Förutom teknik så är jag intresserad av nästan allting – utom sport och medicin. Jag minns från skolan då jag mest kom ner från de eländiga tortyrredskapen i gymnastiken med huvudet före och krossade glasögonen. Det var viktigt att blunda för glasen var äkta glas och gav en massa splitter. Sedan har jag sjukhus- och läkarskräck men har till all tur undvikit bägge hittills. Hoppas jag är medvetslös eller död innan jag råkar ut för dem.

Historia och språk har jag haft pippi på sedan första året i mellanskolan. Då satt jag och läste igenom hela biblioteket på kvällarna ända fram till tjocka luntor i världshistorien. Språken blev allt fler i takt med att jag reste kring världen och hade som princip att tala på landets språk. Det är väl ett tiotal nu beroende på hur man räknar. Ett språk lär vara en dialekt som har stöd av en armé men den verkliga skillnaden mellan mitt modersmål med drag av urnordiskan och modern svenska är större än skillnaden till norskan.

Efter att ha fått sparken ca. 35 gånger (en gång per år) från Tekniska högskolan så lämnade jag Otnäs för sista gången för tio år sedan och blev bonde till 150 %. Att inte fortsätta där var det bästa beslut jag gjort. Jag är en superlantis och har inget i staden att göra. Staden mår också bättre utan mej så vi förenas av ömsesidig avsky. Numera gör jag stora krokar runt H:fors för att inte behöva se eländet. Åker vi till Sverige så kör jag heller till Åbo.

Via det optiska fibernätet som vi byggde för tio år sedan är vi grannar till hela världen och har bättre (snabbare) kontakt till New York, London och Sydney än storstadsborna. Vi kör nu 100 Mbit/s men har redan börjat uppgradera till Gigabits nät. Fibern har ännu potential till en miljon gånger snabbare nät. Så vi har det riktigt bra här i byn – men pengar har vi förstås inte. Behöver inte heller för vi kör med hitech naturahushållning. Ett bra liv om man inte är känslig för lera för det finns det överallt både utomhus och inomhus vid den här tiden.

Jord- och skogsbruket tar all tid som finns och dessutom har man en lång lista på saker som borde ha gjorts för långe sedan och den listan blir bara längre. Ett bondställe är som en liten stad och då en man skall sköta allting så blir det en hel del. Så jag hinner bara skriva nån gång då och då mitt i natten men å andra sidan skriver jag snabbt. Vi får se …