Om trädgårdsodling

Allt oftare har jag på sistone kommit på mig själv med att söka efter nya infallsvinklar, eller ett nytt perspektiv. Den värld jag – och vi – lever i har börjat kännas så full av återvändsgränder, i bemärkelsen missförhållanden det inte går att göra något åt. Eller…? Detta ’eller’ står för möjligheten. Visst kan vi dra oss tillbaka och odla vår trädgård enligt Voltaires gamla beprövade och ack så ironiska recept. Det är ju bara det att få av oss har trädgårdar att odla, om vi ser det ur rent agrikulturellt perspektiv. Receptet pekar ju i en annan riktning också, förstås. Som jag förstått det och så som det är tillämpbart i höghusmiljö står trädgården för någonting i stil med själen, alltså en odling som inte nödvändigtvis behöver några yttre utensilier.

Så låtom oss alltså odla våra själsträdgårdar. Men frågan inställer sig hur? Nu skall jag inte gå in på möjligheterna typ meditation, retreat, andningsövningar eller långa promenader i novemberskogen. Alltid kan man hitta ett andningshål som förebygger totalfrustration. Det hemska är att ok, mitt eget liv kan jag lyckas se med ljusa ögon, men runtomkring, hur vi än vänder och vrider på det, pågår groteska hemskheter som vi inte kan meditera bort hur bra vi än lyckas meditera oss till kraft att hantera det egna livet.

Hemskt men sant, allt handlar om pengar. Så ser åtminstone min sanning ut och jag måste här genast bekänna färg och säga att vilken ekonom som helst kan täppa till munnen på mig med argument komponerade kring hur ekonomin är knuten till samhället och vice versa och vidare bortåt. Vidare har jag nog med modersmjölken insupit sanningen att pengar inte gör någon lycklig. Nåjo, att pengar i sig inte gör någon lycklig är sant, men sant är också att pengar – i sig – kan förhindra att många blir olyckliga. Den som myntade uttrycket måste ha varit mycket rik. Eller tjänstgjort hos en som inte ville dela med sig och därmed hade behov av att förringa det egna och få de som blivit utan att känna sig lyckligare med sin lott. Och myntaren levde nog för mycket länge sedan.

I dagarna har den alltemellanåt uppflammande indignationen över detta med orättvist strömmande pengar igen gjort sig påmind i nyhetsflödet. Jag vet inte om den elden sist och slutligen mattas av eller får näring av vår hysteriska konsumtionskultur där pendeln svängt till att indikera att allt kan köpas för pengar och vad du än behöver skall du ha pengar till det – om du inte vill stjäla.

Om du inte vill stjäla, hm. Slår mig att det vore intressant med en diskussion kring det begreppet. Jag kan bidra med ett par cirkasiffror, vilket visserligen känns nästan tautologiskt just nu men i alla fall: härom dagen fick tv-tittarna se hur chefslönerna inom en viss bransch varierar mellan sju och sjutton tusen euro i månaden. Det vi inte fick se var vad en potentiell chef, som inte varit rätt kvinna/man på rätt ställe vid rätt tidpunkt utan snuttjobbat i till-alltför-korta-för-att-räknas-skräddarsydda arbetsförhållanden, får i månaden. Inte för att jag förebrår nyhetssändarna för det, men onekligen hade det varit nyttigt att se vad en välfärdsfinländare av idag beräknas klara sig på och eventuellt blåsa under frågan hur vi kommit fram till en slik värdeskillnad mellan till och med människor med i princip lika utgångspunkter, rättigheter och skyldigheter. Det kusliga är att den i praktiken omsatta värdeskillnaden inte kan klassificeras som stöld – eller?

Men låtom oss uthålligt odla våra själsträdgårdar för att kunna samla krafter, bland annat för att diskutera begreppet stöld. Jag kunde avslutningsvis säga att jag vet, sorry, tradigt och ingenting nytt att komma med. Men som sagt, jag söker och efterlyser nya infallsvinklar, med sikte på Handling. Revolutionär(t)?