Presentation 3: Rätt klass

Min tredje förmånsrätt:

Klass

Klass har inte spelat en lika stor roll i Finland som i andra europeiska länder, men också här har klasstillhörigheten varit avgörande för vars och ens livsöden. Utbildning har emellertid haft en större betydelse än på de flesta andra håll. Det har varit möjligt att ta sig fram från bonde- och arbetarfamiljer till rikets högsta toppar, och om vi bortser från Mannerheim och Svinhufvud har de ”stora” männen och kvinnorna – från Agricola och Lönnroth till Kekkonen, Koivisto och Halonen – haft en enkel bakgrund. Trots klasskriget 1918 är jag övertygad om att klasstillhörigheten haft en mindre betydelse än nationaliteten. Två pikanta exempel:

1)      År 1908 beslöt lantdagen att översätta Das Kapital till finska. Förslaget gjordes av socialdemokraten af Ursin, men stöddes av flera konservativa ledamöter, bl a Danielsson-Kalmari och Palmén. Kapitalet översattes före 1918 av O. W. Louhivuori, som senare bland annat blev legendarisk rektor för Helsingin kauppakorkeakoulu (Helsingfors handelshögskola) .

2)      Redan 1926 – bara några år efter de rödas nederlag – kunde Väinö Tanner bilda en socialdemokratisk minoritetsregering. Som tillförordnad president mottog han de vita skyddskårernas paradmarsch i Helsingfors.

Familjen och miljön jag växte upp i var borgerlig och akademisk. Min ena farfar – Otto Andersson som adopterade min far – var yngsta sonen i en åländsk bondefamilj. Utan annan utbildning än folkhögskola, kantor-organistexamen från Åbo och studier vid Helsingfors musikinstitut, fick han rätt att disputera i musikvetenskap. Han blev kort därefter professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid det nygrundade Åbo akademi. Han var ÅA:s rektor 1929-1936. Gift med Hanna Petrelius, änka till en av Åbos rikaste män, kom han att få överta ett ståtligt hem, men resten av förmögenheten gick till två stiftelser. Han – och isynnerhet Hanna – levde på stor fot, och man trodde allmänt att de var rika, fastän Otto för det mesta var tyngd under skulder till följd av alla de stora projekt han involverade sig i. Otto reste mycket och han hämtade spännande gåvor och bjöd på delikatesser som inte kunde köpas i Finland när han kom hem. Otto har i många avseenden präglat mitt liv. Det var han som lärde mig samla fjärilar, spela schack, sjunga till ackompanjemang och att uppskatta tidiga morgnar. Hans sätt att entusiasmera andra beundrar jag kanske mest.

Min biologiska farfar Johannes Andersson, Granö-Janne, var en respekterad kofferdiskeppare. Han hade övertagit Granö torp efter sin far och löste ut det från Sunds prästgård i samband med torparfrigörelsen på 1920-talet. När jag var liten vistades jag mycket på Granö. Vi levde på en holme präglad av självhushållning. En ko, får, höns, dagligt fiske, fågelskytte, skrakholkar med ägg, egenhändigt gjord tvål, möblerna snickrade av hans far, båtarna av honom själv. Ingen elektricitet, ingen telefon, ingen radio, ingen annan förbindelse än med öppen båt. Granö-Janne lärde mig väderstrecken och hur man kunde leva ett liv som var mycket lokalt, men med heroiska minnen från en en svunnen segelsjöfartstid.

En tredje ”farfar” var ”Joggi” Herpman, min halvsysters farfar. Han och frun Gurli bodde i Kivilinna i Åbo. Han hade varit lärare vid dövstumsskolan. Det som fascinerade mest var emellertid mathissen till husets centralkök.

Min far hade ett gott läshuvud, men som sin mor och sina syskon vantrivdes han på Granö. Pappan var ju för det mesta till sjöss, och Sven fick som den äldsta sonen sköta om allt möjligt som han inte uppskattade. När Otto och Hanna byggde upp sitt sommarparadis ”Hemskär” på Risholmen mitt emot Granö öppnades en ny värld för Sven. Han fick följa med till Åbo och bli student från Åbo Svenska Samskola. Då Otto i huvudsak bodde i Helsingfors fick Sven under sin skoltid bo hos arkitekten Bertel Jungs familj. Där fanns tre döttrar i hans ålder och en bildning som vida översteg vad Sven stött på tidigare. Han upplevde att denna tid i början av 1920-talet var den bästa i hans liv. Däremot trivdes Sven inte med Hanna. Hon behandlade honom som en springpojke och tvang honom att spela spel med henne. Otto adopterade Sven först när Hanna hade dött. Det gjorde han efter att ha frågat Granö-Janne om lov. Granö-Janne och Otto respekterade varandra och brukade fiska långrev tillsammans. Det lär det ha gjort strax efter min födsel. De skålade och gratulerade varandra i fiskebåten.

Sven hörde till den ganska lilla skara som studerade vid akademin före kriget. Han passade bra in i sällskapet och fick många vänner för livet, av vilka flera kom att bli akademiker och politiker med ett stort inflytande. 1929 utsågs han till redaktionssekretare för Brage-föreningens tidskrift Budkavlen. Från 1936 till 1970 verkade han som redaktör, och skötte tidskriften på egen hand. Han var också aktiv i föreningen Granskaren som utgav en tidskrift med samma namn, och som 1940 övertog utgivningen av Finsk Tidskrift, en anrik tidskrift för ”kultur, ekonomi, politik”.  Från 1936 verkade han som intendent för det nygrundade Sjöhistoriska museet.

Sven fick sin huvudinkomst som lärare i svenska, dels vid akademin och dels vid Handelsinstitutet. Det innebar bland annat att han språkgranskade de akademiska avhandlingarna och att han verkade som en slags portvakt för att de som började studera faktiskt lärde sig god svenska. Vilken pedantisk möda han lade ner på dessa uppdrag! Av detta lärde jag mig att det inte är mödan värt att ta så allvarligt på studenternas bristande kunskaper.

Min mor Anne-Marie tillhörde en österbottnisk borgarfamilj. Modern Ellen Qvist dog 1940 och fadern, forstmästaren Jarl Wallin, gifte om sig med en dam som visade sig vara ute efter hans pengar. Jag träffade honom därför aldrig för kontakten till Anne-Marie bröts. Så vitt jag förstått var Jarl en rätt hårdhudad typ, som skall ha ogillat tre sorters människor: ryssar, finnar och nylänningar. Ellen däremot var uppenbarligen en fin, men vek människa. Vid sidan av sina forstmästaruppgifter sysslade Jarl med att bygga sommarvillor längs kusten söder om Gamla Karleby.

Anne-Marie hade ärvt sin mors skönhet, men också en portion av sin fars stränghet. Hon krävde mycket av sig själv, men också av andra. Hon ogillade svaghet och isynnerhet obegåvning. Av hennes två bröder hade den ena dyslexi och misslyckades i sin skolgång. Han fick arbete som maskinist på Sveaborgsfärjan. Denna deklassering gjorde Per-Erik till en nolla i Anne-Maries ögon. När jag 1990 flyttade till den illa beryktade stadsdelen Raunistula, ville hon inte berätta det för sina väninnor.

Men Anne-Marie var medveten om de orättvisa klasskillnaderna. Med sin första man hade hon på nära håll upplevt hur skarpa klasskillnaderna på en bruksort kunde vara. Bristen på tandvård i skärgården upprörde henne och därför höll hon mottagning på sommaren i Vårdö och Kumlinge. Eftersom det inte fanns elektricitet var det trampborr som gällde. Anne-Marie röstade plikttroget på Svenska folkpartiet, men sympatiserade med socialdemokraterna.

Min klasstillhörighet är därmed rätt klar. Jag växte upp i en borgerlig, akademiskt bildad familj. Vi stod nära överklassen. Min ena gudfar var länge utrikesminister och en kort tid statsminister; min andra var professor och statsarkeolog.  Umgängeskretsen bestod av akademiskt utbildade. Mina fyra fastrar, med vilka vi upprätthöll en nära kontakt, tillhörde genom sina jobb och män definitivt arbetarklassen. En av männen dog i stenlunga, en annan insjuknade i Alzheimer förorsakad av metallförgiftning. En fasters tidigt avlidna man var alkoholiserad. Faster Helga, som jag bodde hos när jag flyttade till Stockholm, var ensamstående förälder och arbetade som kommunal hemskötare.

Vi hade inte ekonomiska bekymmer; bodde i en stor lägenhet precis i centrum av staden; skaffade aldrig bil eller television och reste inte på charterresor när de blev populära. Då teaterhuset var vår närmaste granne såg vi alla pjäser. Hemma lyssnade vi på klassisk musik. Med Otto gick jag på torsdagskonserterna då han hade fått två gratisplatser när det nya konserthuset stod färdigt. Tack vare att Sigyn-fartyget använts vid en filminspelning hade vi också gratisbiljetter på två biografer. Med mamma gjorde vi cykelutfärder till Runsala, Korois och Hallisforsen.

Att leva ett bekymmerslöst liv i en bildad familj med utmärkta utbildningsmöjligheter var och är väl ännu ett stort privilegium. Genom min bakgrund var jag nästan predestinerad att få en central roll i det finlandssvenska etablissemanget. Riktigt så blev det inte. Det berodde främst på att jag efter ett par år i Liberala studentklubben övergav Svenska folkpartiet och att jag under mina Stockholmsår, med Rudolf Meidner som min första uppdragsgivare, kom att få rollen som ”guru” i nymarxistisk politisk ekonomi.

1968 gav vi ut det första numret av Häften för Kritiska Studier. Temat var ”Kritik av den liberala nationalekonomin”. Mitt bidrag var ”För en marxistisk nationalekonomi”. Dessutom stod jag för en presentation av arbetet inom en kritisk studiegrupp i nationalekonomi och gjorde reklam för en universitetskurs i ”modern marxistisk ekonomi”. Där gav jag en sorts programföklaring: Samhällsforskarna borde ”behandla problem som är viktiga för världens förtryckta, även om detta inte låter sig göras i detalj, hellre än att i den analytiska virtuositetens namn urvattna frågeställningarna till den grad att de blir ointressanta.”