Det där med genus

I början av mitt vuxenliv intresserade sig allt flera för kvinnors och mäns rättigheter men också för deras tillgång till makten och av hur könsmaktsordningen upprätthålls. En illustrativ plansch stannade kvar i mitt minne.

På planschen frågades Gäller orden samma för kvinna och man? Nej, kanske inte, fick man lov att medge då till exempel en intelligent man ansågs vara logisk medan en dito kvinna var dominant. För politiskt aktiv gav planschen ”synonymerna” medveten och hysterisk. Det är inte svårt att gissa vem som avsågs med orden.

Självklart försökte jag dra lärdom av feministernas resonemang, och jag har ju inbillat mig att det lyckade ganska väl. Men så plötsligt får jag chansen att vara tillsammans med en liten person, så liten att hen inte ännu har något utåtriktat språk. Jag vill ju så gärna presentera världen för hen så jag pratar på. Det är då det händer. Det blir Titta vad flickan gungar hårt. Nu bakar pojken en sandkaka. Ibland är jag inte ens säker på att jag tippar rätt eftersom väl påklädda ett- och tvååringar är rätt lika oberoende av kön. Samtidigt är jag noga med att inte stöda den stereotypa uppfattningen om flickor och pojkar.

Nu vet jag att jag har en ”genusattribuerande attityd”. Det lärde jag mig när jag läste Bert Bjarlands förtjänstfulla genomgång av två aktuella rapporter om mansfrågor i Ny Tid nr 18/2014. Jag skulle ha en hel del att vinna på en vidareutbildning i genusmedvetenhet av det slag som personalen på dagis och i förskola enligt förslaget ska få. Tills dess får jag klara mig så gott det går. Numera försöker jag bara använda tre kategorier för människor: De är bebisar, barn eller stora människor. Alternativt vuxna; där har jag inte riktigt bestämt mig.

Fast den genusattribuerande attityden tar sig säkert också mera luriga uttryck som jag har svårt att känna igen.