EU:s Atlantpakt

Jag funderade lite kring ledaren i veckans Ny Tid med referens till akronymen TTIP. Jag kan inte hålla med om grundtanken att ett eventuellt avtal, om ett sådant kommer till stånd, kan vara dels delvis positivt och delvis oviktigt (”odramatiskt”, enligt Sonck), men att den stora frågan skulle vara i vilken ordning det antas. Europaparlamentet i all ära, det handlar om frågor mycket större än så.

Det här är frågan om en enorm omreglering av både livsmedelsproduktion, miljö, läkemedelssektorn och konsumentskydd, men också om inkräktandet på generella principer för arbetarskydd och anställdas status och inrättandet av processer som urvattnar suveräna staters rättsordning och demokratiska beslutsprocesser. Det är befogat att kritisera hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna, men tyvärr är det standardförfarande inom EU-kommissionens handelspolitik. Sedan är det ju ur demokratisynpunkt också tvivelaktigt att den knapphändiga informationen riktar sig till den stora allmänheten, medan det kommuniceras en hel del kring förhandlingarnas framskridande i form av olika forum för intressenter, i klartext industrirepresentanter från olika branscher som på olika sätt involveras i förhandlingarna. Men det här är alltså förhandlingsskedet för ett avtal som kan falla på sin egen omöjlighet under vilket skede som helst av processen eller som kan förverkligas delvis i olika faser och därigenom ha omfattande konsekvenser för folkhälsan, för vår miljö, för medborgerliga rättigheter och inte minst för sysselsättningen (importen av både varor och tjänster från USA skulle öka mycket mera än exporten från EU och den amerikanska industrin är med på noterna bara genom att ställa egna villkor och bara ifall de klart vinner på avtalet). Problemet är att allt tekniskt i avtalsutkastet är politiskt, men vi vet inte exakt vad som ingår. Själva förhandlingsmandatet är allmänt hållet och bara i förra veckan beslöt EU-ambassadörerna i Bryssel att hålla det hemligt. Nu borde däremot utkastet till avtal offentliggöras med en redogörelse över vilka sektorer som diskuterats och vad som återstår. För tillgänglig information, kolla t.ex. de Grönas webbplats, där man läsa det läckta förhandlingsmandatet:

http://www.ttip-leak.eu/

Inte bara EU-avtal

I frågan om insyn förlorar även regeringsföreträdarna och tjänstemännen; trots att de gett kommissionen förhandlingsmandatet är de inte involverade i förhandlingarna och kan bara kräva att bli informerade under processens gång. Det är ett synnerligen tvivelaktigt förfarande att kommissionen, som uttryck för en internationell organisation, förhandlar i frågor som skulle få så omfattande konsekvenser i ärenden, som är inrikespolitiska eller rättspolitiska (där inte EU har befogenhet), men framför allt handlar det ju om den standard för en massa olika produkter som normalt sätts för hela EU i olika förvaltningsförfaranden, som inte heller direkt åtnjuter öppenhet. Men att därutöver ta in ytterligare en dimension med ett regleringsråd EU-USA, en ytterligare struktur med befogenhet att pröva lagstiftning som inte ska få utgöra hinder för avtalet, gör det direkt allmänfarligt. Det paradoxala i EU:s så kallade frihandelsavtal är just att de faller under kommissionens kompetens, dock så att den slutliga texten ska godkännas av EP, men utan att avtalet öppnas igen (dock så att vissa centrala krav från parlamentets sida hörsammas). Men den parlamentariska inflytandet begränsas av de största gruppernas dominerande ställning och orkestrerande av kommissionens förslag, medan själva arbetsordningen skapat ett fåvälde i parlamentet, där talmanskonferensen och den ledande inom grupperna kanaliserar ståndpunkterna gentemot de övriga institutionerna. Någon parlamentarism i egentlig mening är det inte, men jag tycker man ändå inte att man kan argumentera för att begränsa den parlamentariska granskningen till EP, ett organ, som visserligen är folkvalt, men som uppvisar disparata och delvis diametralt motsatta intressen, liksom vitt skilda europeiska perspektiv.

Ifall ett avtal skulle komma till stånd, borde det antas av folkförsamligen i respektive land. Angående Kanada-avtalet, som kommissionen förkunnade avslutat redan ifjol, men där de tekniska detaljerna ännu avhandlas, konstaterade EU:s utrikeshandelsministrar för några veckor sedan följande:

[Council] …. also took note of member states’ concern stemming from mixed competences under the agreement and emphasized that it will not agree to the signature and conclusion of CETA as an EU-only agreement.

Klicka för att komma åt 142542.pdf

Alltså; avtalen är för stora för att de skulle följa principen om uteslutande EU-kompetens, dvs. att utrikeshandelspolitiken ligger endasts hos kommissionen (slutligen med EP:s godkännande). Så det finns rum för att avtalen måste ratificeras och slutas av varje medlemsstat skilt.

Företagens önskelistor

Hela TTIP-avtalet (med eller utan den reda ökända investerarklausulen) är dikterat på de multinationella bolagens villkor och det görs helt konkret genom att företagens företrädare och deras förbund och tankesmedjor lägger fram önskelistor på vad de vill ha i avtalet. Detta har t.ex. finländska näringslivsdelegationen EK bekräftat då de ifjol inför första rundan EU-USA informerade om att företagssektorn får önska vad som ska ingå i avtalet. Det är symptomatiskt för en omreglering, där det inte är den suveräna statens avvägning av allmänintresset som avgör, utan där de transnationella företagen gynnas som sui generis och av dem följer makten, respektive folk får foga sig. Det är en skön sits för storföretagssektorn, då EU-kommissionen sadlats till att driva deras intressen, som är samma agenda som driver ned löner och miljöstandarder, globaliserar finansströmmarna och öppnar gränserna till max. Det att utvecklingen är destruktiv (både antropologiskt och miljömässigt) och skapar ett oligarkiskt fåvälde inom företag och finans, som ivrigt orkestreras en politisk elit, det ignorerar man. Drivkraften är i sig en övertygelse och samma andas barn var den tidigare GATT-rundan, som resulterade i WTO, och alla andra handelsavtal, nota bene för USA:s del Stillahavsavtalet TPP, vars framgång är lika osäker som TTIP, och tidigare NAFTA. En bra artikel i ämnet finns t.ex. här:

http://www.huffingtonpost.com/dean-baker/the-trans-pacific-partner_b_4633675.html

Jag tror det i bakgrunden finns en stark trend i media att upprepa globaliseringsretoriken. Men då man anammar globaliseringslogiken så tjänar man till att legitimera den. Faran är att man missar globaliseringkritiken.