Gazas sak är vår

Det avgörande styrkan för homo sapiens sapiens var inte att vår art lättare kunde tillämpa principen om den starkares överlevnad. Istället lyckades vi snart lära oss solidaritet. Den hårlösa apan som var påfallande försvarslös i skogen kunde inte bara överleva utan även skaffa sig ett rikt liv genom vår förmåga till samarbete.

Då bomberna nu faller över småbarn, sjukhus, center för funktionshindrade, fiskebåtar, reningsverk, generatorer, kvinnor, män – och allt annat som möjliggör mänskligt liv i Gaza, får vi inte glömma det mest fundamentala vår grundläggande solidaritet. Varje död människa är ett utslocknat universum av möjligheter, kärlek, vetenskapligt framåtskridande.

Det vi ser just nu är ett skoningslöst militärt överfall på en stad. Oftast då sådant äger rum fördöms det unisont av kännande och tänkande människor: I bland kallar vi det för stadsmord, metrocide, i analogi med genocide, folkmord. Krigshistorien är full stadsmord, eller försök till stadsmord: Nanjing och Guernica. Belägringen av Leningrad och Sarajevo, de strategiska bombkampanjerna mot exempelvis Hanoi, Hamburg och Tokyo: slakten i Kigali.

Målet med att jämna en stad med marken är inte taktiskt. Militärt behöver moderna högteknologiska krigsmakter idag inte belägra städer av taktiska skäl. Högteknologiska arméer som den israeliska har ett annat syfte än taktik med att belägra Gaza. Då de nu pulvriserar allt levande i staden Gaza med omnejd, ett yta stor som en fjärdedel av Öland med 1.8 miljoner människor, så är det inte av taktiska skäl. Istället är skälen strategiska. Man vill bryta det palestinska folkets ryggrad, man för krig mot palestiniers blotta existens och deras kulturarv.

För en stad är ju summan av mänskliga mötesplatser och boplatser, den är bibliotek, lekplatser, skolor, affärer, kyrkor, moskéer, synagogor. Den är minne, historia, samtid och framtid. Då man angriper en stad på det sätt som nu sker, angriper man samtidigt allt palestinskt i Palestina.

I morse rapporterade brittiska The Guardian att Israel nu avlivat 1030 palestinska människor i Gaza, varav 218 varit barn och ungefär två tredjedelar av dem under 12 år. 129 har varit stridande militanter. Israel har därmed dödat flera småbarn än fientliga krigare. Kära läsare reflektera en stund över siffrorna: 1030 utslocknade universum. 218 lekande, skrattande barn som inte kan stava till politik. Dödade innan livet ens börjat.

Av de människoliv som förötts i Gaza antar organisationen Palestinska centret för mänskliga rättigheter, PCHR, att 832 av de dödade i Palestina varit civila. Alltså de har inte på något vis varit del i den palestinska krigsansträngningen.

Gaza har varit en belägrad stad sedan 2007. Under belägringen har den belägrande makten, Israel, vid ett flertal tillfällen beskjutit staden. Internationella frivilligorganisationer har åtskilliga gånger flaggat för att situationen i staden liknar humanitär katastrof. Den stad Israel nu angriper var följaktligen en trasig stad även innan anfallen inleddes.

Från palestinskt håll har enigheten varit total om att Israel måste häva blockaden av staden. Det är ju mot blockaden som Ship to Gaza försökt segla dit och i år, även därifrån. Blockadens hävande är palestiniernas viktigaste krigsmål. Blockaden kan inte fortsätta. Folk dör hellre än lever på detta sätt. Och målet är naturligtvis rättfärdigt. Blockaden måste hävas. Blockaden har förvandlat Gazaremsan till världens största friluftsfängelse för människor som inte begått något brott.

Just nu har Gazas invånare samlats runt sin stads försvar. Ifall vi i nord/väst menar något då vi säger solidaritet så måste vi ställa oss bakom stadens försvar; metrocide får inte accepteras, inte i Nanjing, Guernica och inte i Gaza. Om man slåss mot metrocide, så måste stadens försvar prioriteras. Gaza måste försvaras med alla tänkbara medel.