Hur social är sorgen ?
Min äldsta dotter förlorade sin man i en motorcykelolycka för en vecka sen. Familjen var på väg tillbaka från sommarstället i Imatra, mannen körde före på motorcykel och hustrun och barnen följde efter i bil.
På en raka svängde en mötande bil – utan att föraren brydde sig om att kolla eventuell mötande trafik – till vänster in på en avtagsväg och mannen på motorcykel hade inte en chans utan kraschade in i sidan på bilen. Han dog på platsen innan ambulansen hann fram. Hustrun, min dotter alltså, ringde mig från olycksplatsen och var helt i chock, hon hade hunnit fram medan mannen ännu levde. Mannens föräldrar, som med bil var på väg till sommarstället, hann också fram för att se sonen döende.
Felet låg förstås hos den mötande bilens förare som nu väntar åtal för dödsförvållande. Men det är klen tröst.
Min andra dotter som var på väg till Finland följande dag, ringde efter nån timme från Amsterdam, innan jag hunnit ringa henne, och var mycket upprörd och förtvivlad, hon hade precs läst att hennes systers man hade förolyckats – på Facebook !
Min första reaktion var att hur kan man bara lägga ut nåt sånt på Facebook, är Facebook faktiskt ett medium där man ögonblickligen vill lägga ut och dela sin förtvivlan, sorg och chock ?
Men sen började jag fundera över Facebooks egentliga funktion. Den ursprungliga funktionen var väl närmast att vara ett skyltfönster för egot via den profil och tidslinje man bygger upp, ett forum för lättare exhibitionism eller narcissism, en mötesplats där man kan skaffa sig s.k ’facebookvänner’ och en kanske lite infantiliserande men dock kommunikationskanal. Och, varför inte rentav ett terapiverktyg, psykodrama lär ju ha utvecklats av Moreno då han iakttog hur barn på en lekplats återagerade problematiska situationer i en trygg omgivning. Så är det egentligen då så fel att lägga ut också sin sorg på Facebook ?
Och nu ska tydligen också begravningsinformationen skötas via Facebook. Och en vacker liten minnestext med bild har dottern också lagt upp på Facebook. Snabbt, billigt och bra ?
Jag vet inte. För mig är sorgen nog väldigt personlig. Åtminstone vill jag mycket selektivt välja vem jag vill dela min sorg med. Men kanske det är en generationsfråga, för Facebooknativer kanske det är det naturligaste sättet. Effektivt är det åtminstone.
My first reaction is of course that I am deeply sorry to read this (especially considering the circumstances – on the way back from the cottage, totally ”out of the Blue” …). And I can inform that I have gone through similar experiences (i.e. I know how it feels). Thus, my sympathy to everybody involved!
As to using Facebook for spreading such news, I think that there are simply differences in how different generations feel about electronic media: just last week I was guiding friends from Hannover/Germany through Helsinki, one mother of about 60 plus one daughter of 20. The mother is much more experienced in dealing with computers than I am (I usually refer to myself as ”pre-electronic”), but still we had good talks, and she obviously appreciated the things which I was showing to them. The daughter, though I do know her to be clearly intelligent, was with hardly any interruption busy with her (admittedly pretty sophisticated) cell phone – should one say that she more or less ”lived via it” … . Which makes me think that there is simply a new generation which has been imprinted on living electronically, which in turn makes it feel, for them, simply natural/self-evident to spread the news about also family catastrophes via, e.g., Facebook (how else, after all …).