Tenaladagen

Som liten visste jag inte hur och varför jag skulle hantera de tennsoldater som mostrarna från Helsingfors hade med sig till julen på Västanfjärd prästgård. Kanske inte de heller. Låt mig anta att mina fantasilekar sökte sig andra former.

Inte så underligt att jag nu fann mig i ett stekhett bycentrum i Tenala i stället för i det samtidiga stora sjöslaget inför havets anlete, inte särskilt långt därifrån.

Jag behöver verkligen inte ångra mig.

Förstås kan ha funnits annan prägling än tafattheten med tennsoldaterna. Samma tafatthet gällde barkbåtarna som arrendatorn var den sista att tälja åt mig på vedbacken samma dag han sköt sig med hagelgeväret, pilbågen som en storväxt österbottning gjorde åt mig, harfällorna som inte blev av att bygga, den fjäderdrivna plåtbilen som inte var att jämföra med den tuberkulosdrabbade lärarsonens radiostyrda monster (allt tilldrog sig åren efter krigen).

Alltnog. Aldrig har jag före Tenalabesöket upplevt en nästan ändlöst lång rad (minst tjugo) ärevördiga äldre män på sina åldriga mopeder stolt defilera förbi på bygatan inför hurrande åskådare som med sina lokala glasstrutar tryckte sig mot de skuggande väggar som råkade finnas. Och detta var bara början.

Vi satt upp på höbalarna på ett traktorsläp och kördes till en ärevördig prästgårdsmiljö en kilometer bort, vilken församlingen på 1970-talet gjorde allt för att förstöra, uttryckligen i självaste hjärtpunkten, den snart tvåhundraåriga pampiga prästgårdsbyggnaden. Jag undrar vad domkapitlet hade för roll då, eller kanske kyrkostyrelsen (förklaringen till min undran är allas vår spontana myndighetstilltro). Vilken tur att en privat person fått ta över.

På promenadavstånd låg marthornas lummiga museiområde där fisksoppan och spelmanslaget höll oss kvar en god stund. Ingen vits att påstå att en stämning är subjektiv. Ovanför ligger ett ståtligt i storkommunen Raseborg övergivet kommunhus, drygt hundra år gammalt och influerat av både nationalromantik och jugend. Vad det används till? Finns där annat än daghem?

Är förresten kyrkan på återvägen öppen? Vi vandrar tillbaka.

Vilket säreget medeltida kyrkorum! Välsignade metodistkantor som sitter där i ensamheten och spelar en trudelutt på orgeln i koret, dold bakom en pelare!

Skandal att denna säregna interiör med rikligt bemålade pelare under sitt omålade tak och en ståtlig predikstol inte är vägkyrka, inte aktivt lockar besökare bort från alla kungsvägar. Och vad gör storkommunens turistchef! Är läget att församlingen inte betalar avgiften till den för info-kampanjen ansvariga föreningen och inte heller vill avlöna en guide? Vår självlärda kantor har erbjudit sina tjänster – gratis. Han är ändå där varje dag, säger han. Men…

Säkert hade också sjöslaget väckt tankar, de som ger alla utflykter deras egentliga mening. Det gör det i alla fall.