Hemma i Västnyland

Äntligen börjar jag känna mig hemma i Västnyland – på riktigt. Efter tio år, drygt. Jag skulle säga så här: tron på framtiden ligger i det förflutna, rentav i närhistorien, inte i de dagspolitiska beslutsprocesserna. De är idag närmast skrämmande.

Som relativt nyinflyttad i Karis har jag i sommar fått en samlad inblick i vad unga aktivister i samma trakter under 1970- och 1980-talen energiskt satsade på med tanke på barnen, närsamhället och framtiden. Det gällde alternativa skolor, alternativ odling och medicin, alternativt boende och respekt för miljöarv, en kreativ och etisk miljö. Alla var öppna för internationella impulser, gräsrotsaktivitet och ny kunskap.

Insikten om alla dessa försök till folkrörelser eller åtminstone påverkan av samhällsklimat och utvecklingsriktning har jag kunnat göra i en färsk skrift Vägröjare med Marita Karlsson som redaktör. Några av de medverkande verkar idag desillusionerade men flertalet kan glädja sig åt de tydliga spåren i det västnyländska närsamhället, ansträngningarna har inte varit förgäves. Nu talar alla om närmat och biodynamisk odling, alternativa skolor (Mikaelskolan) och egna initiativ, om skapande och ekosystem, strävan efter en ofrånkomlig helhetssyn.

Det jag saknar på paletten är mer av en historisk medvetenhet och utforskning av lokalsamhället. Jag tror mig förstå varför det blev så. Långt var väl den västnyländska aktivismen i kölvattnet till vårt 1960-tal ett socialt, känslomässigt och filosofiskt engagemang.

Vid samma tid som det tråkiga västnyländska etablissemanget förhöll sig motsträvigt till de flesta nya idéer grydde i Europa, inte minst i Storbritannien och Skandinavien, nya stimulerande förhållningssätt till historien, det som med början på 1990-talet kom att svepa mig med sig, skänka upplevelser av befriande nya perspektiv. Detta skedde samtidigt som jag efter frigörelsen från Yle engagerade mig i lokalsamhället.

Framför allt gällde det en mikrohistoriskt och didaktiskt nydanande forskning eller kanske snarare forskningsinriktning. I korthet: Låta människor tala och respektera olika upplevelser av det som varit. Samtidigt dock lära ut eller diskutera problematiseringens, ifrågasättandets och forskningsfrågornas, tolkningsrättens nödvändighet. Försöken att förstå det förgångna är detsamma som Eva Wichman lär ha sagt om poesin: en del av människoblivandet.

Min förtjusning över vad Vägröjarna har att berätta övertygar mig ännu en gång om att det är ur historien, inte minst samtids- och lokalhistorien, ur en levande dokumentation av densamma, som trivseln, hemmastaddheten, hemkänslan föds. Tack också till bl.a. Marit Lundström, Lars Karlsson och Leif Lundström.

Tre citat som får tala för sig själva: ”Jag hade så småningom fått nog av att bevaka politiken. Däremot tyckte jag om att intervjua människorna i bygden” (Marita Karlsson). ”Så borde hela samhället vara uppbyggt, ’alla’ borde någon gång i sitt liv få stå längst framme” (Lars Karlsson). ”I ett tidigt skede blev det klart för mig att jag vill verka inom det rådande samhället, inte bygga något utanför de rådande strukturerna” (Marit Lundström).