Kverulantens son

Dome Karukoskis film Kverulanten är en film om finsk manlighet. Eller om en ’sannfinländsk’ rural manlighet som representeras av huvudpersonen kverulanten. Denna manlighet kolliderar med en modernare variant som representeras av kverulantens son.

Både kverulanten och hans son är förstås ganska karrikerade som det väl anstår en film i denna schanger – emellanåt balanserar filmen på gränsen till buskis. Och till den delen på­minner den ställvis om de klassiska buskisfilmerna om Uuno Turhapuro; de handlar ju också om finsk manlighet. Finsk manlighet som en tragikomisk affär och absolut inget att ta på allvar.

Filmen har saluförts som komedi och det märks på reaktionerna i salongen. Men samtidigt är Kverulanten en sorglig om inte rentav tragisk historia om en man som med åldern har förlorat greppet om samhällets utveckling och marginaliserats och som svarar på marginaliseringen med att förakta allt han inte förstår eller vill förstå eller som strider mot hans värderingar som han vägrar rucka på, utan tvärtom närmast fundamentaliserar. Emellanåt nästan koketterar kverulanten med sin klantighet.

Sonen igen har Karukoski gjort onödigt fjantig, åtminstone i faderns ögon – och uppen­bar­ligen också i åtminstone en del av publikens – men hans manlighet växer till sig eller kommer fram under filmens gång och i nåt skede måste man fråga sig om inte sonens manlighet som medvetet tar avstånd från och provocerar faderns stenåldersmanlighet egentligen är just en sån manlighet som ett jämställt postmodernt finskt samhället är i så skriande behov av. En manlighet som till exempel kan lyssna till kvinnor, sköta hem och barn och inte behöver be­visas med knytnävarna.

Att det måste komma till en urladdning är oundvikligt; när sonen slutligen gör upp med sin far och kvaddar hans bil kvaddar han samtidigt faderns patriarkaliska överhöghet. Kverulantens känslopansar faller i bitar och blottar en människa som till och med kan erkänna att han gjort misstag och att han sörjer över att inte ha hustrun kvar.

Kverulantens hustru har nämligen flytt ur samlivets tigande till ett serviceboende där hon fort­sätter att tiga, om patologiskt eller som en av bara farten fortsatt protest blir oklart. Slutet kan därför också tolkas antingen så att kverulantens ånger och förmänskligande blidkar henne eller så att han i sin tur flyr in i en drömvärld där han får henne tillbaka.

Det görs sannerligen inte många bra filmer om finsk manlighet – Kverulanten är en. Det vill säga, om man ser den som ett inlägg i en manlighetsdiskurs är den både tankeväckande och sevärd.