Vilken frihet?

Jag återkommer till hästen i ett hopp om att även med hästar obekanta personer skulle intressera sig för den potential av empati, gränsöverskridande och livsglädje som finns i samvaron med detta djur.

Inte så att jag är intresserad av att övertyga någon om välsignelsen i att rida, men jag vill övertyga föräldrar, lärare, terapeuter och framför allt myndigheter om välsignelsen i att låta barn, oavsett ekonomiska omständigheter, lära sig umgås med hästar.

Det sägs att hästen är symbol för frihet. Visst: vi ser de fria mustangerna galoppera över vidderna – det är hästens egen frihet och den är berusande vacker. Eller vi ser oss själva i sadeln galoppera över ängarna på femhundra kilo hästkraft – det är vår frihet och den är lockande och livsfarlig. Men jag tror att den allra viktigaste friheten är den man erfar i den enkla samvaron med hästen, skötande, lärande av kroppsspråket – djurets och det egna – glädjen då kommunikationen fungerar, den befriande ödmjukheten. Hästen kräver att du intar flockledarens plats, att du är klar och tydlig och någon att lita på.

Ödmjuk? Betyder naturligtvis inte att tafatt fråga vad hästen vill just idag – men betyder att kombinera ledaransvar med respekt och lyhördhet. Den portugisiska hästgurun Nuno Oliveira säger: Hästen är ett underbart djur som av sin ryttare kräver förståelse för dess karaktär och dess möjliugheter. Ridning är en skola i avstående och ödmjukhet. Rätt utövad gör ridningen människan bättre”.

Här står vi mycket långt från tävlingsarenorna och cirkuskonsterna.

Det är denna tålmodigt framväxande gemenskap med en levande varelse, stark nog att bära dig ut på långa ritter, känslig nog att reagera på ett lyft finger, som jag skulle unna alla och envar och i synnerhet dem växande individer som dagligen möts av stressen, hårdheten, kraven, cynismen och konkurrensen i dagens värld.

Det är djupt orättvist att hästsporten inte stöds på samma sätt som ishockey eller fotboll, det är korttänkt att samvaron med hästar inte utnyttjas långt mera i terapi, det är förvånande att man låter en så värdefull social samvaro som den stallet ger, utnyttjas i så ringa grad. Och diskriminerande.