Du sköna nya manlighet – eller ingen alls ?

Manligheten krisar, liksom euron. Har kriserna eventuellt en koppling ? Manligheten har ju krisat ren länge så om man är konspiratoriskt lagd kunde man ju tänka sig att den rentav är orsaken till eurons kris..

Marcus Priftis har skrivit en bok om manlighetens kris, Det otäcka könet. En bok om man­lighet.  En presentation av boken av författaren fanns på Feministiskt Forums program här­omveckan så det verkar som om den skulle tas på allvar i feministiska kretsar, här åtmins­tone.

Min första reaktion vid genomläsandet var ändå att Priftis nog serverar väl mycket gammal skåpmat. Men å andra sidan; gammal skåpmat är ju också mansrollen. Enligt Priftis är dagens manlighet en närmast intakt kopia av 1800-talets manlighetsnormer och -ideal.

Och så länge nya idéer inte omsatts i förändring behöver de ju framhållas om och om igen. Man får i början ofta en känsla att Priftis skriver för idioter, så elementärt undervisande blir han emellanåt. Å andra sidan är ju de flesta män faktiskt riktiga idioter på området. Men mot slutet blir boken ändå riktigt läsvärd, närmast då just på grund av att den redogör för de senaste arterna och avarterna av svensk mansrörelse – som i mycket liknar finländsk – och deras respektive visioner för en ny manlighet.

Uppdatera ?

I allt annat följer män nog med utvecklingen men för något så centralt som könsidentiteten duger en tvåhundra år gammal mall. Priftis förliknar manligheten med ett föråldrat operativ­system, som snarast möjligt borde uppdateras till en nyare version. Och när man uppdaterar måste man beakta allt som är knutet till genus, dvs socialt kön. Samhällets könsmakts­ordning. Den könssegregerade arbetsmarknaden. Familjeliv. You name it.

Varför då uppdatera ? Män riskerar ju att förlora privilegier. Så moral, etik och solidaritet låter bra. Men med kvinnorna på frammarsch på de flesta områden och när de flesta traditionellt ’manliga’ yrkena snabbt håller på att försvinna för att ersättas av yrken som kräver egen­skaper som traditionellt setts som ’kvinnliga’, kanske också rädslor ? Rädslor inför ett framtidsscenario där majoriteten av män är utsatta, marginaliserade eller utslagna, och där manlighet mest betraktas som en riskfaktor. Där män eventuellt måste ta till kvoterings­argument för att alls beaktas ?

Så uppdatering behövs – men hur ser en uppdaterad manlighet ut ? Här har de olika mansrörelserna olika visioner.

..men hur ?

Genusradikala mansrörelser anser att manlighet är en kulturell produkt som är skadlig för mannen. Som helst borde förses med varningsetiketter i klass med tobaksprodukter; skadlig för hälsan.

Feministiska eller profeministiska män – arvtagare till velournallar och mjukismän – fogar sig dock i mainstreamjämställdhet och är i teorin genusradikala men i praktiken inte speciellt normbrytande.

Rollutvidgande män – ’totala’ män i Priftis vokabulär – fösöker tänja sig till att omfatta hela skalan från närapå macho till mjukis plus dessutom ansvarstagande pappa, och ser till att sköta sig både fysiskt och psykiskt. De vill alltså reformera manligheten genom att tänja på gränserna.

Genusreaktionära mansrörelser anser att det är feminismen som är skadlig för mannen – enligt dem tar den ju rättigheter från män och ger dem till kvinnor. De skulle helst se att klockan vrids tillbaka några decennier.

Mansrättsaktivisterna, ’jämställdisterna’, kämpar mot vad de upplever som ett statsfemi­nistiskt matriarkat och kvinnors ’sexuella makt’ över män.

Papparättshaveristerna igen kämpar för pappors rätt till sina barn (oftast inte för barnens rätt till sina föräldrar) och mot den av det statsfeministiska systemet och av det infiltrerade myn­digheter understödda alieneringen av papporna.

Eller skippa hela manligheten ?

Manlighet är enbart ett biologiskt begrepp, en man är en människa med X- och Y-kromosom. Allt utöver detta är eller borde vara personliga val, inte styrda av några genusförväntningar. Det är bara (det patriarkala samhällets) könsmaktsordning som knyter maskulinitet till manligt kön.

Män som explicit vill avskaffa manligt genus är queera. Genus definerar man själv, enligt tycke och smak. Och enligt situation – du kan vara maskulin den ena stunden och feminin den andra. Det finns ingen kärna av könsidentitet, allt är bara val och handling.

Här måste jag ändå komma med en personlig invändning; att påstå att manlighet inte behövs kan ligga farligt nära gränsen till oärligt. Det är ju maktens och majoritetens klassiska privi­legium; att inte behöva definieras eller ens synas, men ändå ha tolkningsföreträde, vara normativ – mot alla avvikelser, minoriteter. Som att i ett på apartheid byggt samhälle påstå att vit hudfärg inte behövs.

Lyckligtvis finns det – enligt Priftis en växande skara – män som utan att vara organiserade bara skiter i hela manligheten. Omedvetet eller medvetet oppositionella, bara ointresserade av ’manlighet’. Desto mer är de intresserade av kultur, mjuka värden, av att förverkliga sig själva, av sånt som traditionellt betraktats som ’kvinnligt’. Många jobbar i kvinnodominerade yrken, eller som konstnärer eller artister, en del är bögar. Tyvärr utmanar de oftast inte könsmaktsordningen.

Specifikation för en ny manlighet

Så skippar vi inte manligheten totalt måste den med det snaraste uppdateras. Enligt Priftis är de enda kraven för en ny manlighet att den måste byggas a) utan förakt för kvinnlighet och b) med empati i stället för företräde.

En ny manlighet kan inte vara uniform utan måste vara mångfacetterad, komponerad från en palett av olika maskuliniteter, införskaffad i en supermarket där du kan plocka med dig de moduler som passar just dig utan att behöva fundera på om de passar in i nåt mönster eller motsvarar några förväntningar, på samma sätt som man i ett sekulariserat samhälle konst­ruerar sin eventuella tro; en ensak som ingen annan har nåt att göra med.

Från en genusfundamentalistisk manlighet till en genussekulariserad alltså.

Denna text har publicerats i Ny Tid nr 48 / 28.11.2014