skyddsnät & sympati
Det är svårt att förstå vissa saker, till och med då man ser dem med egna ögon. En av arbetarna på farmen där jag bor (i Marocko) förlorade sin fru häromdagen – cancern tog henne, som så många andra.
Jag träffade henne aldrig, men hon kan inte ha varit särskilt gammal. Hennes man, Mohammed Bennai (Bennai är inte hans efternamn, utan betyder byggare – det är vanligt här att folk får sina namn baserat på yrke eller någon annan egenskap. Till exempel kallas min svärfar Nabil irakiern) är lite på 40 år, tror jag. Hon var hemmafru och tog hand om familjen – sin man, sina barn, sin mans föräldrar och invalidiserade bror. Nu är hon inte där längre, och Mohammed jobbar hela dagen, sex dagar i veckan.
Jag frågade mina svärföräldrar (som alltså äger farmen) om det finns något vi kan göra. ”Pengar.”, svarade de, ”När man är lika fattig som så många här är, leder döden till stress för de anhöriga på sätt som vi inte ens förstår. Förutom att de förlorat någon de älskar, förutom den fruktansvärda stressen som kommer med sorg, så följer också den ekonomiska och materiella osäkerheten.” Så vi gav, och kommer att ge mer – för här är det inte staten som ger stöd när det behövs, utan det är familjen och omgivningen. Och för att vara ärlig så är en relativt liten gåva av oss en stor summa pengar för dem.
När man lever så nära gränsen till vad man kan leva på är livet helt annorlunda. Ett snedsteg, en olycka, och man är hjälplös. Man måste lita på att någon finns där och hjälper en upp, samtidigt som man måste inse att om ingen kommer så är det slut – eller iallafall mycket svårt att återhämta sej. Det är en typ av stress som jag aldrig behövt uppleva eller ens tänkt på.
Jag vet inte ännu precis vad allt det här jag lärt mej betyder, men med tiden tror jag att jag kommer att inse att jag lärt mej en hel del. Om samhälle, om sympati, om solidaritet, och om olika sätt att hantera dem alla; om hur inget samhälle är perfekt och om hur mycket vi kan lära oss av varandra. För det känns fel att en hel familj kan krossas om en person blir sjuk eller går bort (ska någon behöva bära så mycket ansvar?), men att se alla ge vad de kan ge då någon behöver det, det värmer. Och om tacksamhet. Jag tror jag har lärt mej mycket om tacksamhet och de saker som det är värt att kämpa för.
Det är svårt att förstå vissa saker, som det lidande andra människor upplever, de fördomar de möter och hur privilegierad man själv är. De är svåra att förstå till och med då man ser dem, kommer i kontakt med dem, så hur kan man få andra att förstå, de som aldrig stöter på människor från andra kulturer eller människor i obekanta situationer? Hur kan man väcka sympati och få folk att se deras egen roll och plats i samhället/världen? Jag vet inte. Men man måste väl börja med sej själv.
Din text om skyddsnät eller deras frånvaro aktualiserar ett minne från den tid vi bodde i Singapore. Singapore är ett samhälle som inte vill vara ett välfärdssamhälle i nordisk mening – de nordiska länderna framhålls också ofta som varnande exempel på hur illa det kan gå om man börja med nåt som luktar ’Welfare’. De har myntat ett eget begrepp, ’Workfare’ som går ut på att de som är i behov av hjälp – arbetslösa, sjuklingar, seniorer (pensionärer i vår bemärkelse finns inte) – måste jobba för att få ens ett minimalt stöd.
Anyway, en dag när jag inte jobbade – lördag kanske – utan strövade omkring i en av Singapores parker, kom en kvinna i kanske 50plusårsåldern fram till mig och bad om en slant. Tiggeri är förbjudet i Singapore, man kan bli slängd i fängelse för mindre. Hon var snyggt klädd och såg ut som medelklass. Jag blev så förvånad och det var nåt hos henne som gjorde att jag gav henne en femtidollarssedel (ca 25 €).
Hon brast i gråt och tackade mig, hon sade att hon innan hon gick ut hade bett till gud att nån skulle ge henne pengar och att jag alltså måste vara en ängel som hade hörsammat hennes bön.
Nå jag bjöd henne på kaffe på ett cafe i närheten och pratade med henne. Hon var kines (som 75% av singaporeanerna), hade varit gift med en tysk och bott med honom i Tyskland tills han hade dumpat henne för en yngre kvinna, då hade hon flyttat tillbaka till Singapore. Hon hade jobbat i bar men var nu för gammal för att nån skulle vilja anställa henne och av staten fick hon typ hundra euro per månad för att klara av hyra, telefon, mat och allt annat som behövs för att överleva. Så hon måste tigga för att överleva och för att inte haffas av polisen gjorde hon det i parker och av utlänningar som sannolikt inte skulle anmäla henne.
Tack för din kommentar, Bert! Intressant – jag visste inte det där om Singapore (det finns så mycket jag inte vet något om). Det finns alltid personer som faller utanför, hur skyddsnäten än fungerar – men vissa system låter mer riskfyllda än andra.
The whole story illustrates one thing very well: it is Islam which admonishes its believers to give alms (one of ”the five pillars of Islam”) – which, as the story shows, is also VERY important in societies whithout official welfare systems. And from there, presumably, then the strong position of the Islamic Brotherhood, which is doing quite a bit of social work, by that being a visible contrast to governments and officials which are easily less active in social matters (and sometimes also corrupt).