”Det skall bli landets bästa äldreboende”

Vi togs igår söndagen 4 januari på SVT World in i ett själlöst äldreboende i Sverige. Till och med de som engagerat sig bara lite i debatten kring äldrevården togs verkligen på säng. Kan det se så här illa ut.

Själv har jag på senaste tid i studiesyfte besökt sex äldreboenden, tre i Helsingfors och tre i Raseborg. Jag kan inte undgå att om detta första avsnitt göra några reflektioner om det vi såg.

De dryga femtiotalet äldreboende stannade helst i sina rum där sängen var den mest in­bjudande platsen. Ändå var de ingalunda alla sängliggare. Korridorerna och matsalen var trista. Ingen förde samtal, flera nuckade till vid mattallriken som tydligen varje gång bjöd på samma smakförnimmelse. En herreman kunde inte riktigt säga om han på tallriken hade pytti­panna eller Janssons frestelse. Föralldel, också andra förklaringar kan finnas. Den som det skulle visa sig vara den piggaste av damerna önskade varje kväll få somna bort under natten. En 67-årig man kom med nöd och näppe upp ur rullstolen med sina förtvinade lår­muskler efter blodproppen i benet som tillåtits beröva honom rörelsefriheten.

Den rätt nya kvinnliga föreståndaren var uppgivenheten själv men hon hade kommit på världens idé. Ingen kan säga att hon lyckades förmedla denna sin övertygelse. Kanske var krafterna slut, kanske var hon alltför ovan med kamerorna. Luften gick ur personalmötet, om inte syret tagit slut före det. En rikskänd geriatriker och en erkänd inspiratör med lång vård­erfarenhet skulle tillkallas.

Geriatrikern kom. Varför är vartannat lysrör i korridoren släckt av sparsamhetsskäl. Faller någon kan det kosta 250.000 kronor. Varför tillåts golvet vara försåtligt uppsprucket. Och vidare, är det möjligt att här förekommer övermedicinering och ges sömnmedel med alltför lång verkan. Fel kombinationer av läkemedel kan förta varandras verkan, många är sådana att de bara förstärker varandras biverkningar.

Den erfarna föreläsaren och inspiratören kom. Varför pryds inga väggar upp, varför kan inte ens en någotsånär tilltalande dukning åstadkommas, eller en blomma på matbordet. Jag tar den piggaste med till Röda Korsets loppmarknad och köper tavlor och kärl som hon gillar. Vilket damen gjorde med besked, gillade respektive ogillade. Plötsligt visade hon, som helst av allt hade föredragit att somna bort, ha de klaraste och bestämdaste åsikter. Sedan fick också andra säga sitt i matsalen.

Geriatrikerns möte med platsens ansvariga läkare sedan många år var tänkvärt. Han hade kört äldreboendets medicinkarta i ett dataprogram som gav besked om medicin­kombina­tioner som inte var så bra. Varför hade inte den ansvariga läkaren fått göra det?

Jag tänker på bilderna från personalmötet som föralldel inte behöver ha varit helt rättvisande. De vilkas kommentarer togs med i programmet lät som kommunpolitiker, det finns inga pengar. Varför dessas tillkortakommanden och idéfattigdom skall prägla ett personalmöte är ofattbart. Jag kommer att tänka på idéhistorikern Sverker Sörlins underbara bok om var­dags­människan Charles Darwin och vår rätt att leva i en etisk miljö. En vardagsmiljö där vi får bli upprörda, ordentligt upprörda, över misshälligheter. Hur ofta dämpas inte vår glöd av insiktsfulla invändningar om byråkraters och beslutsfattares vedermödor.

Äldreboendets föreståndare tömde, antagligen helt regelvidrigt, kaffekassan och gav hand­peng för uppköpen på Röda Korsets loppis. Alltid något.

Jag tänker också på den kanske första kontakt med arbetsverkligheten som de unga av båda könen fått på det äldreboendet. Synd.

Jag har senare den här månaden en chans att möta äldre personer inom hemvårdens gebit på hemorten och ser fram emot det. Jag tänker att det kan vara en etisk miljö, förberedd av församlingen. Jag tänker precis som den pensionerade radikala sociologen Antti Eskola gjorde när han återinträdde i kyrkan för att den i vissa grundläggande hänseenden är en pålitlig aktör i förmänskligandet av vårt samhälle.