Gudrun ska in

Feministiskt Initiativs grundare Gudrun Schyman var i stan förra veckan, inbjuden av vårt jämställdhetsministerium och av kvinnosaksförbundet Unionen.

På onsdag förmiddag föreläste hon på svenska om feminism under ett av social- och hälsovårdsministeriet anordnat seminarium i Finlandiahusets Terrassal. Seminariet, ’Jämställdhetens framtid avgörs idag’, var naturligtvis helt fullsatt med närmare tvåhundra deltagare, av vilka som vanligt i dessa sammanhang 88 % var kvinnor, 91 % om en räknar bort de män som var inbjudna till panelen, där männen förstås var i majoritet (!). Vilket Gudrun kommenterade med att feminism alldeles uppenbart av män och manliga politiker fortfarande i Finland anses vara en kvinnofråga som man inte behöver ta på fullt allvar.

I Sverige är det inte så mycket bättre heller. Trots att de flesta politiker där deklarerar sig vara feminister är de i praktiken emot feminism, för om de i praktiken vore för feminism vore ju jämställdheten ren förverkligad. Och det är den ju inte, inte ens i Sverige. Så om feminism hos oss är ett fult ord är det i Sverige ofta en läpparnas bekännelse.

Våra nordiska samhällen, och i synnerhet det svenska, bygger på att vi i politiken och debattklimatet handlar om samförstånd, konsensus. Vi tror att alla måste vara snälla mot varandra och håller hellre med än protesterar. Vilket leder just till dessa läpparnas bekännelser. Gudrun vill att vi ska resa oss ur konsensusträsket, för politik är att hitta lösningar när vi inte är ense.

Gudruns definition på feminism är att feminism är kamp för lika makt att forma sitt liv och sitt samhälle. En intressant jämförelse här; Paavo Arhinmäki som också numera kallar sig feminist – han satt i panelen – definierar feminism som ett verktyg att bryta ned könsmaktsstrukturer.

Gudrun vill med feminismen vitalisera politiken, ta in en ny(gammal) dimension, på samma sätt som de gröna gjorde i tiden. Etablerad makt eller etablerade partier är alltid en bromskloss. Feminism är motpolen till nationalism och diskriminering. Feminism är revolution, och revolution är roligt.

På kvällen håller hon en av Unionen arrangerad föreläsning på engelska om varför det svenska och det finska samhället behöver feminism, på Metropolias tekniska fakultet vid Bulevarden, dit man hade varit tvungen att flytta föreläsningen eftersom så många anmälde sig, tvåhundra här också. Könsfördelningen ungefär densamma som under seminariet, möjligen några fler unga män.

Gudrun har nu varit i gång tretton timmar men energin bara flödar; hon bygger upp sin föreläsning kring en marxistisk modell av ett traditionellt klassamhälle med kapitalet på toppen och arbetskraften i botten. På gröna tavlan ritar hon upp modellen med en vertikal rikedoms-/fattigdomsaxel och ritar sen in feminismen som en ny diagonal dimension. En grafisk programförklaring – som man faktiskt måste ha varit närvarande för att förstå:

I en pamflett Under min livstid deklarerar hon att hon vill se denna ny dimension i politiken under sin livstid. Och det ska ske nu, svenskarna går till val i maj och Feministiskt Initiativ ska in. Sen kan vi i Finland komma efter som vanligt. 20 år efter kanske.