Trygve est Charlie
Äntligen nån som vågar stå upp för Charlie och inte bara huka och – politiskt korrekt ? – tycka att det sannerligen finns viktigare saker att diskutera än mördandet av redaktörer och att frågan om Charlie och vem som ska få kalla sig Charlie och varför bara ’distraherar’.
Nämligen i ledarkommentaren i senaste Nya Argus, ’Avrättning av en clown’, tar Trygve Söderling kraftigt och entydigt parti för Charlie Hebdo och dess mördade chefredaktör Charb, ’clownen’ alltså. Själv skulle jag nog kalla honom ’satiriker’.
Trygve konstaterar att Garm var vår egen Charlie, att hukarna och finlandiserarna både skuldbelägger offren enligt samma för-kort-kjol-argument med vilket man (!) skuldbelägger våldtäkstoffer och misstänkliggör dem som protesterar, att både Charlie- och Utöya-massakrerna var riktade mot vänstern och i Charlies fall dessutom mot feminism, att det egentligen är en fascistisk falang inom islam som ges tolkningsföreträde om förövarna betraktas som muslimer, att vi ju faktiskt – som fritänkarna framhåller – själva har en medeltida hädelseparagraf i strafflagen.
Trygve påpekar också att HBLs linje i motsats till kolumnisten Peter al Fakirs Charlie-kritiska linje har varit pro-Charlie. Själv fäste jag mig i synnerhet vid en av Mikael Piippo skriven artikel, ’Stereotypier är en nödvändig lek’ senaste söndag där han intervjuat docenten i visuell kommunikation vid Åbo Akademi, Fred Andersson, om Charlie Hebdo. Andersson tycker den debatt som förts om Charlie saknar verklig insikt, han tycker medierna i Norden är fega och odlar en nykonservativ moralpanik där man är rädd att väcka anstöt och reta religiösa grupper. Enligt Andersson ska allt vara tillåtet så länge den som gör satiren tror på människors lika värde.
Andersson skulle gärna se att medierna i Norden vågade ta ut svängarna mer: ”Jag tycker absolut att skandinaviska medier har en skyldighet att göra mer satir. Som jag ser det är det ett tecken på ett sunt samhälle att folk hånar och skändar varandra.”
Inte som ett självändamål antar jag. Men som Andersson konstaterar, Charlie är en – mycket seriös dessutom – vänstertidning som hånar alla och älskar alla, vilket verkar vara mycket svårt att förstå här i Norden där politiken och debattklimatet handlar om samförstånd. Vi tror att alla måste vara snälla mot varandra.
Håller med förstås. Och i synnerhet håller jag med Gudrun Schyman om att vi måste ta oss upp ur konsensusträsket (för att göra revolution, det är nämligen roligt), om inte på annat sätt så med hjälp av Charlie. Jag är säker på att både Trygve, Fred och Gudrun sont Charlie.
Slagsmål på krogen höll det på att bli när en – efter ett par glas rödvin, medges – bemötte påståendet att Mohammed-tecknarna och -satirikerna på Charlie Hebdo bar skulden för att Charb, Wolinski och deras kolleger blev mördade med att förlikna ett sånt påstående vid att beskylla ett offer för våldtäkt för att ha varit för utmanande klädd, burit provocerande kort kjol. Dvs att skuldbelägga offret för våldet – i stället för gärningsmannen. Gammal beprövad manlig teknik för att fly ansvar. Och saken blev ju inte bättre av att ren feminism av – den manliga, förstås – motparten ansågs som provocerande och fullkomligt obehövligt.
En blir så trött på dessa stereotypa manliga reaktioner och tankemönster, eller snarare mönster för undvikande av alltför besvärande tankeverksamhet. Varför ska vi män vara så korkade ?
”Enligt Andersson ska allt vara tillåtet så länge den som gör satiren tror på människors lika värdeI.” – Hmmm … . At least I could imagine that it may sometimes be difficult to find out whether the producer of a piece of satire does in fact believe in människors lika värdet. Especially if, as in the case of Jyllandsposten, the satirists are expressly invited to produce satirical drawings of just and only the prophet Mohammed. And I do in fact understand that these habits need some getting used to for people who come, especially, from the Middle East (I see there some psychological reasons which it would take a bit very much space to work out here).
But what should one tell those newcomers from the Middle East if one wants to prepare them for life in our society? Should one perhaps tell them this, that namely in our media world any pubertarian asshole is allowed to write and draw whatever, also about religious matters, although there is in fact the possibility to go to court about the matter afterwards (especially if one feels PERSONALLY insulted or endangered by that supposed satire). And in addition one could remind of the saying of a Amerindian shaman (during a meeting in, I think, Germany) that ”Something which one cannot laugh about that is not either sacred”. Which might mean that sacredness should be strong enough to look after itself, e.g. by making the believer relaxed enough to know a pubertarian asshole if s/he sees one.
Om du kallar nån som gör sig lustig över religiösa föreställningar ett pubertalt rövhål är du uppenbart upprörd å religionens vägnar. Det är ju tvärtom ett samhällets sundhetstecken att man kan håna religion och annan vidskepelse och de som gör det borde ju uppfattas närmast som samhällets terapeuter. Vilket ju också din schaman insåg när han sade att inget som man inte kan göra narr av kan vara heligt.
I think that you are answered already to quite some degree by Kristin Olsoni (my thanks to her!). Further, I do in fact not mean that EVERY satirist who makes fun of some religion were a ”pubertalt rövhål”. But if some satirist wants my appreciation then I demand from her/him, e.g., some intelligence, some surprising, new approach/aspect (as in every good joke), good aim (so that the satire puts the needle to a point worth revealing, such as empty pompousness), and also some consideration (so that satire does not become, e.g., an invitation just to mob somebody or some group – and it is my feeling that the action of Jyllandsposten was strongly inviting just this effect). Further, if a magazine has to fill at regular intervals a whole issue with satire, I do see the danger that the necessity to again and again make an issue ready in time can easily decrease the quality standards (and the standards of consideration) – although I do see that there are in fact satirists who have kept up quite a good production over a long time (such as Hbl’s Wilfred Hildonen).
Jag har alltid uppfattat att satirens uppgift är att avslöja och förlöjliga makt och maktmissbruk, inte att sparka neråt. Jag har svårt att förstå varför yttrandefrihet måste uttrycka sig i kränkande av andra människors tro eller livssyn. Naturligtvis anser jag inte att offren för morden i Paris och Köpenhamn ”får skylla sig själva”, det vore höjden av cynism. Men jag delar verkligen inte den hurtfriska förtjusning i hädande och smädande som Bert ger uttryck för. Därför blev jag tacksam och glad över Theodor Kallifatides debattartikel i Dagens Nyheter, 23.2, om yttrandefrihetens gränser.Jag citerar några stycken:
”De tragiska händelserna i Paris och Köpenhamn tolkades i mångt och mycket som
utfall mot yttrande- och åsiktsfriheten. Oavsett om denna uppfattning är riktig – själv delar jag den inte – kan det vara på sin plats att diskutera omfattningen av dessa friheter. Det kan tänkas att det finns värden som är större, som till exempel fred och
dialog mellan olika kulturer och människor eller människornas lika värde.”
Kallifatides berättar om sin mormor som, fattig, sjuklig och analfabet, visade ett enormt mod i kampen mot nazisterna. ”När man frågade henne hur hon hade orkat med allt detta svarade hon inte med ett ord. Hon pekade med handen mot himlen. Hon var troende. ikonerna i byns kyrka var inte dyrbara men hon skulle försvara dem, med sitt liv. Hemma hade hon ett miniatyrkapell där hon förvarade vigselkransen och en jungfru Maria. Hur enfaldig måste man inte vara för att hävda att det finns en rätt att skända hennes ikoner, att spotta på hennes tro, ringakta hennes liv och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet. Och inte nog med detta, utan dessutom hävda att man inte gör något.”
Och: ”I flygblad som den tyska ockupationsmakten delade ut i Aten 1941-45 avbildades grekerna som apor uppe i träden. Jag har sett dessa flygblad både som liten och som vuxen och gripits av vrede och förtvivlan. Jag skulle nog inte skjuta ihjäl den som hade gjort dessa flygblad, men jag kunde inte betrakta dem som konst eller som ett uttryck för Gestapos yttrandefrihet. Det kan jag ännu inte.”
Genom sina erfarenheter ger Kallifatides rätta proportioner åt debatten – eller hur?
Gestapo representerade mig veterligen en brutal makt som sparkade nedåt och hårt, så att använda deras flygblad som exempel på tryckfrihet var verkligen korkat av Kallifatides.
Jag är ju helt ense med Kristin om att satirens uppgift är att sparka uppåt, inte nedåt. Makt får man gissla, men också inskränkthet, oberoende av i vilken riktning den råkar befinna sig. Och fanatism, likaså oberoende av riktning. Eller ?
För Rushdie vore ju sannolikt ren mördad för sina Satansverser om han inte gått under jorden. Och Erik Wahlström hade med största sannolikhet fått en fatwa på nacken om hans ’Gud’ lokaliserades till en arabisk kulturkrets.
Och vi lär ju fortfarande ha en hädelseparagraf i vår lagstiftning. Senast nån dömdes var det Salama 1964, efter det har visst luften gått ur bibelfundamentalisterna. Synd egentligen, ett nytt purfinskt hädelsemål skulle ju minsann konkretisera det här med yttrandefrihet, utan några mångkulturalistiska toleransrökridåer.
Så länge du inte skadar någon har du naturligtvis rätt att tro att jorden är platt och skapades av en gud på en vecka. Men jag har samma rätt att påstå att det är vidskepelse eller dumhet. Också om det djupt sårar nån som dessutom är i minoritet, vilket man ju verkligen får hoppas att de troende, oberoende av religion, så småningom är, ju förr dess bättre.
Och satir ska förstås helst vara intelligent och humoristisk, med udden mot makten alltså. Få alla att se att kejsaren är naken. Och det är ju precis det Charlie Hebdo är och gör. Ernst har uppenbarligen inte sett Charlie. Jag råkar numera ha två ex av 14 janvier-numret och lånar gärna ut ett ex.
Jag tycker att det snarare finns för lite än för mycket religion i vårt narcissistiska, diskriminerande, västerländska klassamhälle av år 2015. Utdömandet av religion för att det finns religiösa fundamentalister förefaller mig kortsynt. Likaså förakt för troende därför att det bland de troende finns enfald. Liksom bland de icke troende. Tro och förnuft är inte varandras motsatser, det finns bara så alltför lite av båda.
Jag reagerade också först mot att Kallifatides tog fram ockupationsmaktens nidbilder som jämförelse, men tyckte mig sedan begripa den: man förminskar de andra, andra folk, andra raser, andra kulturer till apor eller hundar och gör det utgående från ett överhetsperspektiv, ”vi vet, vi förstår, vi är upplysta.” Makten har många andra ansikten än det militära. Kallifatides text är så fin för att den öppnar ett perspektiv i stället för att sluta sig i förträfflighet.