saharas gåva till livet

Varje år lyfter vindarna ofantliga mängder av Saharas sand upp i atmosfären. 28 miljoner ton av sanden lyckas klättra över bergen, segla över Atlanten och landa i Amazonas, där fosformängderna som finns i sanden ger området näring – en mängd som motsvarar den som marken förlorar då regn och översvämningar sköljer med sej den näringsrika jorden.

Vinden lämnar spår i ökensanden.

Det är något poetiskt med att planetens största sandöken förser det som kallas Jordens lungor med näring; att något som är så sterilt och ofruktbart hjälper de oändliga skogarna 5000 km västerut producera den luft vi andas.

Det blir ännu bättre om vi tar oss en titt bakåt i tiden: det är ”bara” 130 miljoner år sedan Afrika och Sydamerika ännu satt ihop (Gondwana). De verkar inte ha förlorat kontakten helt.

Sahara-öknen är världens tredje största, efter Antarktis och Arktis. Trots att den är karg och en av världens mest ogästvänliga platser är den inte död – här finns däggdjur som klarar sej utan vatten i ett år, myror som lever på överhettade djur och växter som kan gå igenom hela sin livscykel (från frö till att blomma och själv producera frön) på några dagar om det råkar regna.

Ett ensamt träd i utkanten av Sahara.

Medan sanden tar sej från Afrika till Sydamerika faller förstås en stor del i havet – vår planets kanske mindre kända ”andra lunga”. I haven produceras ungefär hälften av atmosfärens syre, där också av växter som kräver fosfor för att leva.

Jag tror inte på något övernaturligt väsen som ser till att jorden fungerar som den ska för att upprätthålla liv och som vi måste akta oss för att bråka med – det verkar som en ganska egocentrisk världssyn. Vad jag vet är att det finns en hel del i fråga om klimat och växelverkan mellan olika organismer och till och med ekosystem som vi inte förstår. Haven, som upptar två tredjedelar av planetens yta, vet vi så gott om ingenting om. Majoriteten av alla levande organismer är så små att de inte syns (mikrober), och de finns överallt – i is, i oss, i otroliga mängder i de oändliga haven.

Det är upptäckter som den här som får mej att häpna – det finns så mycket som ständigt sker omkring oss men som är på en skala vi inte uppfattar eller förstår. Sedan häpnar jag igen då mina medmänniskor påstår sej förstå tillräckligt om världen runt omkring oss för att fatta kortsiktiga beslut om klimatpolitik och naturskydd. Sist och slutligen är det förstås vi som får lida. Planeten, med eller utan liv, fortsätter sin existens.

P.S. En liten lögn smög in sej i första meningen: den angivna sandmängden som tar sej från Sahara till Amazonas är ett medeltal och det förekommer stor variation från år till år. Men det lät bättre så här…