Vill du bli drönarförare?
Föreningen Naiset Rauhan Puolesta / Kvinnor för fred har nyligen publicerat en förtjänstfull utredning om drönarkrigandet, ”Kauko-ohjattu sota”- Av inbjudna mediarepresentanter kom INGEN till presskonferensen.
Någon bad om material per epost, det var hela intresset för den nya underbara krigskonsten. Eller rättare sagt avslöjandena av dess bedrivande.
Varför detta ointresse? För att det var Kvinnor för fred som bjöd in? För att man inte hade en rubrik i stil med ”Bli drönarförare!” eller ”Du som är duktig på nätspel, bli krigare på riktigt” eller ”Pricka in levande mål”?
Varför överhuvudtaget detta påtagliga ointresse för fred och fredsarbete hos media, producenter, programmakare? Ligger ännu i ryggmärgen – som i så mycket tycks styra vårt tänkande – den gamla fördomen om freden som feminin svaghet och kriget som mannamod och spänning? Freden, vårt största och mest hisnande äventyr, lockar inte många deltagare – är det för att tanken, inte vapnen, här måste skärpas?
Bekvämlighet och girighet blir vår undergång sägs det – och vi tassar snällt på den vägen. Bekvämast av allt är förstås att sitta i sin länstol och fjärrstyra dödandet av fiender eller sådana som kanske är fiender eller sådana som oförsiktigt blandat sig med fienden.
Fast kanske inte så bekvämt som uppdragsgivarna önskat – man hör talas om mardrömmar, ångest och till och med ånger. EFTERtankens bleka krankhet – har vi ännu en chans att nå ett FÖRE?
Fred och feminism är uppenbarligen kvinnofrågor. Inget för morske män.
För att tala med Mikael Niemi (’Populärmusik från Vittula’) om begreppet att vara knapsu (som en kärring):
”Det kunde räcka med en så oförarglig sak som att ta på sig en röd mössa. Då kunde man halka dit för flera veckor framåt, och tvingas slåss och härja och utföra dödsföraktande ritualer innan man sakta segade sig upp ur knapsuträsket.”
Den traditionella manligheten är ett bräckligt korthus som kontinuerligt måste stöttas och förstärkas och en enda knapsu handling, som att visa intresse för fred eller jämställdhet, kan på ett ögonblick rasera hela bygget och sen får man hålla på flera år för att reparera skadan och bygga upp manligheten på nytt.
På seminarier och tillställningar om jämställdhet brukar könsfördelningen vanligen vara 90+ % kvinnor och 10- % män. Lyckligtvis verkar här vara en förändring på gång, antalet unga och yngre män verkar faktiskt öka, långsamt. Så man får väl hoppas att det finns hopp.
From the very beginning I found Bert’s explanation less than convincing, but pressing things were hindering me from immediately thinking further. Anyway: If not a single one of the invited journalists were making an appearance (and I could imagine that a few among them were women), then I do see at least one additional (beyond Bert’s) possible reason. Namely, that it is at the moment still the USA who are the ONLY power who is using killer drones and that it is an easy guess that during an event which is organized by ”Kvinnor för fred” this military habit will be criticized. Thus, the whole thing will obviously be easily perceived as un- to anti-American, and as the Finnish media have since quite a while changed their direction of ”finlandisering” from NEVER-EVER-CRITICIZE-THE-USSR/RUSSIA to NEVER-EVER-CRITICIZE-THE-USA, it is fairly obvious to any intelligent journalist that to participate in an event which presumably will criticize killer drones is ”not good for the career”. Bert’s considerations may then come on top of this …