Livsfarliga de där anarkisterna

Tog oss till Hagnäs torg för att åtminstone se förstamajtåget anlända till torget. Kom så tidigt att det fortfarande var glest med folk och inga bekanta. Snappade ändå upp att anarkisterna denna gång inte skulle gå med i arbetartåget, det blev ju lite problem senaste år, med polisen vill säga.

Gick en runda till Kajsaniemi och hann se några Humpsvakarryggar innan vi vände tillbaka när det började höras oväsen från Unionsgatanhållet. Och precis när vi kom fram till Långa bron så kom de marscherande, anarkisterna. De hade tydligen beslutat sig att ha en egen marsch före arbetarnas.

De var ett hundratal högst, med svarta fanor, (bleck?)trummor en massa (o)ljud och några få banderoller, bland annat med texterna VI HATAR REN DEN NYA REGERINGEN ! och INTE KRIG MELLAN FOLKEN – INTE FRED MELLAN KLASSERNA ! Mest unga, några med barnvagnar och några med cyklar. De flesta i svart.

Men vilket polisuppbåd ! Vi räknade snabbt till mellan femton och tjugo polisbilar och –major och ett otal poliser utposterade före och efter bron, vid torget och på vägen mot Tokoi-stran­den, alla i full kravallmundering. Om man räknar med alla de poliser som säkerligen fanns i beredskap i majorna blev det säkert flere poliser än anarkister. Ingen svårighet att besluta vem man sympatiserade med.

Köpte – sorry tog emot, gratis – förstamajnumret av de vänsterungas publikation Astalo, som huvudsakligen behandlade polisens övertramp under förra årets förstamajmarsch – då poli­sen alltså utan skäl arresterade ett antal anarkister och av bara farten några vänsterunga, bröt sönder deras fanstänger som de ansåg vara livsfarliga tillhyggen (astalo på finska) och höll dem fängslade flera timmar. Nu höll sig polisen visserligen i skinnet, men uppbådets om­fattning visade med allsköns tydlighet att anarkisterna fortfarande anses livsfarliga.