Neurobiologiska argument mot nyliberalismen

Nu har vi sett regeringen Sipiläs program. Kostnaderna för utbildning ska skäras ner, kostnaderna för barnomsorg ska skäras ner. Sådant gör man inte utan att verksamheten blir lidande. Barnfamiljerna ska dessutom få det knappare. Allt som påverkar barnens uppväxtmiljö har konsekvenser för hur morgondagens vuxna kan skapa sig ett meningsfullt liv. Om barnens förutsättningar blir allt mer ojämlika ger det negativa ekonomiska konsekvenser, fast jag verkligen inte tycker att det ska vara det avgörande. Alla har rätt att leva ut hela sin potential.

Regeringsprogrammet och dess konsekvenser, bland annat ökad ojämlikhet från barnsben, fick mig att minnas professor Kai Kailas Studia Generalia-föreläsning i vintras. Han talade om när människan blir en individ och lade själv till underrubriken Är alla sin egen lyckas smed? På den frågan svarade han med ett rungande nej.

Kaila är en neurobiolog som vägrar att tala om arv eller miljö eftersom de båda är oundgängliga och alltid närvarande då en människa blir till. Den sociala miljön är särskilt viktig för oss människor. Redan före födseln händer det mycket som styr vilka individer vi blir och det har vi verkligen ingen möjlighet att påverka.

Generna är inga diktatorer. Nervcellerna i hjärnan specialiserar sig utgående från sin egen verksamhet. Kaila gav ett exempel på hur nervcellerna i hjärnbarken får spontana impulser som gör att de bygger en karta som i förlängningen gör att man kan se ytor, avstånd och allt annat och förstå det man ser. Kartan ritas redan innan ögat kan se och ligger sedan redo att tas i bruk.

Under hela livet skapar vi oss själva genom vår verksamhet. Det vi har gjort under vår tidiga barndom har ändrat vår hjärna riktigt rejält, men hjärnan är ”plastisk från fosterstadiet till ålderdomen”, sa Kaila så det finns aldrig någon orsak att slå sig till ro. Särskilt dramatiska hjärnskaparperioder infaller kring tvåårsåldern och i puberteten, om jag minns rätt.

Om någonting går fel betyder ett tidigt ingrepp att nyttan blir livslång för den drabbade. Jag instämmer med Kaila som tycker att det är fel att forskningen lägger tyngdpunkten vid de gamla, fast jag absolut anser att de ska få den omsorg de behöver. Att kunna hjälpa de nya människorna som kommer tillvärlden att leva upp till sina möjligheter och välja sin väg ger kanske till och med lyckligare människor.

Det är just därför regeringsprogrammet i sina höjder är mycket oroande. Besluten ”svider” knappast särskilt illa i ministrarnas skinn men att spara på utbildning och barnomsorg betyder med nödvändighet torftigare miljöer och en mindre differentierad social miljö för barnen och de unga. Ändå är just den utbildning och barnomsorg som har byggts upp i Finland en av hörnstenarna i strävan till ett jämlikare samhälle. Den strävan ser regeringen Sipilä nu ut att bryta med.