De fjärde mannen…

Jag såg häromkvällen filmen ”Citizen Four”. Det kändes som att det är en dokumentär man helt enkelt inte täcks låta bli att se, även om jag trodde att allt väsentligt i ämnet redan sagts. Men tvärtom kändes filmen som en vattendelar, som bara början på en offentlig diskussion och upptakten till en motreaktion som förhoppningsvis sätter stopp för de här flagranta kränkningarna av de mest grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheterna.

Vad gäller dramatiseringen så är det en förvånansvärt sevärd dokumentär, trots att den är filmad utan iscensättning och utan någon spektakulär inramning. Laura Poitras känsla för hur man med så enkla bildvinklar förmedlar innehållet är beundransvärd. Det som är utmärkande för filmen är det lilla i det stora; den enkla dialogen mellan killen vi lär känna som Snowden och de han bjudit in med sina kryptiska meddelanden, de något tafatta journalisterna Greenwald och MacAskill och Poitras som filmar, får vidd och spridning, men genom filmen är det den ursprungliga avsikten med avslöjandena som förmedlas. Snowden är välformulerad i en språkdräkt som resonerar med allvaret i budskapet. Han uttrycker exakt fundamenten för demokrati och personlig frihet och politisk ansvarighet i ett språk som kunde ha varit mitt eget. Samtidigt får det en att tro på den bildade människan igen, den enkla tanken om att man bejakar inte bara värderingarna och grundtanken bakom konstruktionen av fria samhällen, med folkstyre uttryckt i en genuin politisk process som bygger på ansvarighet, utan också den fria bildningens grundtanke och logiken bakom ett fritt kunskapsbygge.

Tidigare hade jag föreställt mig Snowden som någon som i viss mån tillfredsställer sin egoism genom offentlighetskampanjen, men tvärtom väcker han till allra först i filmen själv frågan om att budskapet inte ska få hämmas genom att det fixeras vid hans person. Personfixeringen uppkommer sedan genom de medier som återger det han har att säga. Själv betonar han också anspråkslöst att han inte kunnat handla annorlunda, att det inte är ett val att gå vidare med det jobb han har, men inte heller gå vidare med den insikt han har utan att ge den vidare för alla att begrunda, främst förstås i början den amerikanska publiken. Jag hade också underskattat det komplexa förloppet i hur Snowden undkommer; på sätt och vis blev väl den internationella uppmärksamheten hans livförsäkring, men som han själv undslipper sig så hade NSA, eller ska vi snarare säga den amerikanska så kallade säkerhetsregimen med oöverträffad internationell räckvidd, kunnat haft honom lönnmördad med hjälp av organiserade kriminella eller gjort i princip vad som helst i egen regi.

Snowdens pedagogiska gestaltning av problemet för de något handfallna journalisterna är imponerande; i ett till synes alldagligt samtal i ett litet hotellrum framlägger han själva komplexiteten och vidden av den elektroniska övervakningen och spårningen och avlyssningen av folk varhelst de befinner sig så att tittaren känner sig lika delaktig i resonemanget. Filmen kretsar kring det explosiva i bekräftelsen av det man dels anat, dels känt till genom de tidigare avlyssningsprogrammen, som bl.a. Echelon. Men genom ljudeffekterna och den dramatiska uppläsningen av Snowdens ursprungliga mejl till de berörda personerna, så länge han höll sig kvar vid firman där han arbetade för det amerikanska säkerhetskonglomeratet, förmedlas det mest skrämmande i budskapet, det som ingen riktigt helt kan värja sig mot, nämligen sammankopplingen av alla uppgifter vi lämnar efter oss i elektronisk form och den kompletta kartläggningen av en person det i sin tur möjliggör. Däremot blir de politiska konsekvenserna av kontrollsamhället något oklara. För kontrollen står ju inte bara underrättelsetjänsterna utan alla kommersiella instanser som på olika sätt försöker greppa tag om ens liv och i någon mening beskära ens personliga handlingsutrymmer. Integritetskränkande marknadsföring är bara början på en process där sådant som kan låta som komplett utopism, såsom Googles försök att förekomma ens tankar, blir, om nu inte direkt verklighet, så åtminstone betydande olägenheter och i värsta fall ett starkt förklenande av den individuella personen och ett begränsande av det egna handlingsrummet. Det som dokumentären förstås tjänar som språngbräda för är reflektionen kring hur den här övervakningen skapar ett system för systematiskt förtryck, och då menar jag förstås politiskt och ekonomiskt, och det världen över. Vi har inte skäl att anta annat än att varje politisk meningsyttring, varje folkrörelse i vardande, varje protest, varje tendens till social mobilisering kan inte bara upptäckas, utan dirigeras, förändras, förstärkas, komprometteras eller förtryckas av den allseende och nästintill allvetande NSA med partners, för nu är det ju inte bara den amerikanska säkerhetsnomenklaturen utan alla krafter de väljer att samarbeta med, må det sedan vara underrättelsetjänster, militär, likasinnade regeringar eller väpnade grupper, eller vilken maktfaktor som helst. Både vad gäller den politiska dimensionen av NSA:s verksamhet och de systematiska brotten mot de mest grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna för folk snart sagt världen över öppnar det för ytterst skrämmande perspektiv. Följderna vad gäller individens rättigheter är graverande, inte minst som alla slags uppgifter kan kopplas ihop och användas för profilering av individer, något som det varnas för i dokumentären, där också demonstranter från Occupy Wall Street-rörelsen, som fått alla uppgifter registrerade av polis inklusive ögats iris, uppträder. Andemeningen är den att var och en kan anklagas för så gott som vad som helst ifall medborgaraktivism betraktas som misstänkliggörande. Alla samband med hur NSA:s verksamhet (i vid mening, dvs. omfattande även europeiska länder) tjänar till åsiktsregistrering och opinionsstyrning är knappast klarlagda, men för mig resonerar det med så mycket som jag sett i Kina då jag jobbade där några år med mänskliga rättigheter; det sorgliga är att det i demokratiska länder uppkommer kontrollsystem som strävar till politisk hegemoni.

Det som är ytterligt skrämmande är att det är omöjligt att få in geniet i flaskan igen, att vända den här processen, åtminstone vad jag kan se. Det är omöjligt att skydda sig som individ, om man inte tekniskt klarar av att dölja sig på nätet och struntar i mobilen, stamkundskorten och använder kontanter. Ändå är det i praktiken omöjligt, men framför allt är det mest oroväckande det systemiska perspektivet med befolkningskontroll, eller snarare kontrollerat kaos. Kanske någon undrar varför? Jag kan inte se att det behövs mer motivering än att det är ett sorgligt faktum att det är möjligt att förskansa sig sådan makt och för att det finns strukturer som bygger på att man greppar sådan makt, i förakt för frihetstraditionen och i brott mot själva grunden för demokratiska system.