Manliga förebilder

Häromdan råkade jag i bilen lyssna till ett fragment av en av radions så kallade sommar­pratares sommarprat, nån ung man som skulle bli pappa inom kort och lade ut texten om hur nervös han var inför uppgiften, delvis på grund av alla pappakurser han gått på.

Han sade bland annat nånting i stil med att han absolut ville kunna bli en förebild för sitt barn och han fortsatte sen med att säga att det trodde han nog att han skulle gå i land med, för han kunde minsann gå på händerna han !

Vilken förebild alltså. Ja om barnet absolut ska bli en clown så varför inte. Eller kanske försökte karlen bara vara lustig. Men annars tyckte jag nog att hans sommarprat närmast underbyggde föreställningen att pappan är nåt perifert och lite konstigt i barnets liv, nåt att skratta åt men för all del inte ta på allvar. I bästa fall alltså. I värsta fall nånting skrämmande och åtminstone emotionellt invalidiserande.

Manliga förebilder kan ju liksom vara på gott och ont. Bättre kanske att vara utan än att ha en dålig ?

Här tillstår jag gärna att jag talar i egen sak, som den i praktiken faderlöse sonen. Å andra sidan är vi faderlösa män en växande skara som enligt familjeidyllsanhängarna borde vara svårt skadade av denna tidiga brist på manliga förebilder men som kanske i själva verket undgått att ha en potentiellt våldsam man som förebild. Personligen har jag med åren kommit att uppfatta detta ’lyte’ mest som en välsignelse, som att av en ren lyckträff ha undgått att trampa i många av patriarkatets fällor.

Sen har jag ju också under diskussioner med andra män insett att faderlöshet inte nöd­vän­digtvis förutsätter en fysiskt frånvarande pappa, det tycks räcka ganska bra med en andligt frånvarande eller en som inte accepterar att sonen inte motsvarar hans ideal.

Har man sen den tvivelaktiga lyckan att ha en närvarande pappa kan man ju då bara hoppas att han inte är alltför våldsam. Vilket ju finländska män tyvärr är i dubbelt så hög grad som t.ex svenska. Fysiskt alltså. Men också psykiskt våld kan lämna spår.

Att pappa kan gå på händerna är kanske inte riktigt tillräckligt som manlig förebild för barnet. Jag tror att jag gärna då när det begav sig hellre skulle ha velat ha en coach som hade lärt mig att det där med att vara man nu inte nödvändigtvis är nåt stort och dramatiskt, utan egent­ligen bara ett kromosomfel som det nog går att lära sig leva med.