Kulturkrockar

Min profeministiska förening tyckte att jag skulle starta en mansgrupp för invandrarmän för att bland annat diskutera skillnaderna mellan deras levantiska och vår nordiska uppfatt­ning om maskulinitet.

Så jag satte ihop ett strukturerat innehåll och tog kontakt med Röda Korset för att kunna agera under deras vingars beskydd. Sen gjorde jag en affisch som sattes upp på flyk­tingförläggningens anslagstavla, där det meddelades om gruppen, dess målsättning, att enda kravet var en behjälplig engelska och att intresserade skulle meddela sina namn till mig per e-post eller SMS.

Efter en dryg halvvecka hade ingen anmält sig. Då slog det mig att om man flytt undan krig och totalitära regimer så kanske man är lite misstänksam mot att skicka sitt namn till en obekant person i ett främmande land. Och dessutom kanske man inte har vare sig e-post eller telefon. Kulturkrock nr 1 alltså.

Så jag gjorde upp en ny affisch, denna gång med bara en uppmaning att infinna sig på plats klockan sex till gruppens första möte i flyktingförläggningens kafeteria. E-postade affischen till flyktingförläggningens kontor som printade ut och satte upp på anslagstavlan.

Dagen D var vi på plats i kafeterian en kvart i sex, Timo, Robert och jag, efter att ha skrivit våra namn i gästboken hos väktaren, som satt och läste en bok om Freud. Vi lämnade dörren på vid gavel, satte oss runt ett bord och väntade. I korridoren gick män fram och tillbaka, en stor del hade uppenbarligen just återvänt från middagen. Allt emellanåt tittade nån in, hälsade flyktigt och gick.

Kvart över var vi fortfarande ensamma i kafeterian. Sedan började män droppa in, häl­sade, satte sig ner för en stund och försvann igen, sen började det bildas en mera permanent grupp. Vid sjutiden var det ett knappt dussin som verkade i princip intres­serade. Kulturkrock 2, punktlighet.

Någon kunde engelska behjälpligt, men de flesta diskuterade ivrigt sinsemellan på arabiska och vi satt och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Några gånger försökte vi få igång en presentationsrunda men männen byttes hela tiden ut. När vi försökte ta upp frågor kring manlighet lyssnade männen artigt men utan större intresse, och genast möjlighet gavs tog de upp mer intressanta ämnen som till exempel varför finländare inte ler, varför här finns så många kvinnor, varför maten är så konstig, etc. Kulturkrock 3, språket och 4, uppläggning och tematik.

Sedan uppenbarade sig Omar (fingerat namn) som kunde tillräckligt engelska och var tillräckligt motiverad för att fungera som tolk resten av kvällen. Han hade ren hemma fungerat som frivillig för en lokal hjälporganisation och skulle gärna jobba också här som frivillig. Bland de övriga var det endast ett par killar som talade engelska behjälpligt, de flesta höll dock på att lära sig finska. Det visade sig att alla killarna var irakier.

De vanligaste klagomålen hade att göra med den mat som serverades på förläggningen. Konstiga maträtter, och det enda kött som går att äta är fisk – i och för sig hälsosamt och gott – men t.ex. kyckling kan man ju inte äta eftersom den inte är halal-slaktad. Hm. Kulturkrock väl här också.

Tack vare Omar blev kvällen ändå som helhet relativt lyckad och vi bestämde oss för att träffas igen nästa vecka, samma tid, samma plats. Jag ska försöka engagera en väns svärson som talar arabiska.