bowie, rickman och alla dom andra

Jag märker ibland att jag blir irriterad då jag ser någon skriva ”Bowie, Rickman – vem härnäst?” som om det att två nästan 70-åriga gubbar som levt långa liv fyllda av det de tycker om att göra, som lämnat efter sig allt de skapat under sitt långa liv, som dog omgivna av sina familjer är så farligt. Då människor mördades, dog i krig och annat som vi människor utsätter varann för, samma dag som David Bowie dog; då människor dog av sjukdomar som kan botas eller förebyggas på grund av att de inte hade tillgång till mediciner eller information, samma dag som Alan Rickman dog.

Å andra sidan förstår jag ju nog varför folk är ledsna. Och det är inget fel på det – att förlora en person som har gett en något, vare sig man träffat dem eller inte, är sorgligt. Det är slutet på en era.

Jag tror att alla har någonting att ge åt någon om de bara får chansen. De flesta av oss kommer inte att ge tröst eller självförtroende åt miljontals ungdomar eller nå halva världen med vår konst, men vi kan alla skapa något, ge något åt dem som finns i vår närhet. Och vad är väl viktigare än det? Och det är precis det som tas från de barn som svälter ihjäl, de ungdomar som skjuts ihjäl, de föräldrar som dör av malaria, de åldringar som fryser ihjäl på gatan.

Så varje gång jag känner den där irritationen krypa sig på så ser jag till att kuva den, för vilken rätt har jag att säga vem som får sörja vem? Jag önskar bara att vi tänkte mer på alla de potentiella musiker, konstnärer, författare, skådespelare, läkare, lärare, forskare, dagistanter, diplomater, ambulansförare, uppfinnare, föräldrar, syskon, vänner som dör, varje dag, av sådant som kan förebyggas eller undvikas. Personer som kunnat ge dina barn det som David Bowie gav dig, som kunnat vara den som tröstar din partner när du inte längre finns kvar, som kunnat vara den som botar din cancer.