Kvinnorna
Läser i Dagens Nyheter ännu en upprörande artikel om islamiska statens skräckvälde i norra Irak, om ”Flickor som slits ur sina mammors armar och fängslas, säljs som slavar och utsätts för gruppvåldtäkter. Om och om igen. Av Islamiska statens terrorister”.
Något som kunde likna en tanke försöker formulera sig ur förtvivlan.
Vi har hört och förstått att det kommer nästan bara manliga flyktingar till oss därför att resorna är för tunga för kvinnor och barn. Och att många män arbetar för att senare också få familjen hit. Bra så. Men kunde man inte inför ovanstående vidrigheter tänka sig att EU-länderna AKTIVT skulle hjälpa de kvinnor och barn som är så här utsatta, att få flyktingstatus hos oss, förutsatt att de vill det förstås?
Det finns tydligen enstaka djärva skandinaviska kvinnor som tar sig till de här platserna, som vet och kan förmedla information, hjälp.
För ungefär ett år sedan såg jag min svärfar komma ut ur huset med gråten i halsen, för han hade för första gången sett ett videoklipp av auktioner där Daesh sålde främst unga kvinnor/flickor och pojkar. En nyhetskanal på arabisk television hade fått tag i materialet, och efter det har mycket mer av detsamma visats. Jag har funderat varför det här inte tagits upp alls i medier i andra länder (vad jag kunnat se/förstå) – kan videoklippen inte verifieras? Verkar det inte viktigt? Är det för att en del av de ”rebellgrupper” som har fått stöd av USA och europeiska länder i Syrien egentligen är en del av Daesh? Jag vet inte, men det känns konstigt att det tagit så länge innan de här nyheterna nått Europa.