En dag i Sonjas liv

Jag har denna vinter gått på en kurs i Kreativt skrivande, något som varit oerhört utmanande och givande. Vanligen skriver jag enbart faktabaserad text, vilket är naturligt i mitt yrke. Nu har jag fått låta fantasin flöda och det har gett många adrenalinkickar.

Jag tänker inte tråka ut er med alla mina alster, då får ni läsa min personliga blogg på www.vimedelalders.fi. Men denna lilla betraktelse tycker jag passar in i denna miljö. Den har sitt ursprung i uppgiften att skriva en text där ordet ”sommar” ingår och det här gav min fantasi:

En dag i Sonjas liv

Hon blev aldrig van utan vaknade alltid som ett jagat djur med hjärtat igång som en V8 på högvarv.

Siffrorna 05:00 glimmade som två falkögon emot henne.

Petra, Nina och Henrietta hade redan hasat sig ur sängarna. Den ena bäddade sängen, den andra utnyttjade toaletten och den tredje tvättade ansiktet. Hon var sist som vanligt. Det gällde att vara rask i svängarna, redan efter tjugo minuter måste de stå i matkön.

Att klä på sig tog inte många minuter och vem behöver nu tvätta ansiktet varje morgon? Bara hon fick några minuter på toaletten var hon klar.

De hade tur och kom ungefär mitt i matkön och fick därför några extra minuter tid för morgongröten.

Ute var det normalt, finskt, slaskigt novemberväder och solen hade ännu inte hittat sin väg över horisonten. Hon slängde vinterkappan över axlarna och klev upp i bussen. De flesta satt med halvslutna ögon och fångade några dyrköpta minuter av tilläggssömn under den korta arbetsresan.

Fabriksporten skymtade i strålkastarskenet. Hon kunde åtminstone vara glad över att där inte stod ”Arbeit mach frei” men inte var det långt ifrån.

Det var en grå, håglös massa av ungdomar som skyndade sig ur bussen och gick in genom fabriksporten. Det behövdes ingen vakt som jagade på dem, de visste mycket väl reglerna. Dessutom – vart skulle de ta vägen? Hela Finland upplevde samma verklighet och gränserna mot både Sverige, Ryssland och Estland var välbevakade.

Det fanns bara en grupp som hade det sämre, som låg ännu lägre på rangskalan, och det var de som inte hade ett finländskt medborgarskap. De som kom under den moderna folkvandringen kring åren 2016-2020. Åren då Europa föll sönder och De Äkta Finnarna skickligt manövrerade sig till en absolut maktposition. En pakt med Ryssland gav frihet mot EU och det tog inte många år för De Äkta Finnarna att med en kombination av längtan efter StorFinland och gatupatruller vinna både kommunal- och riksdagsval.

En all-Äkt-Finsk regering gjorde som i Polen år 2016 och tog raskt kontrollen över både media och domstolar. Sedan var det lönlöst att protestera, man hittade sig snabbt på någon av fabrikerna om man var lycklig och i ett fängelse om det gick illa.

Det enda språk som var tillåtet var finska och de som i likhet med Sonja inte var födda i de rätta äktfinska familjerna fick en kort yrkesutbildning och fick sedan börja arbeta på fabrikerna. Sonja var specialutbildad för att serva fabriksrobotar, ett arbete som i sig var rent och enkelt. Hon skötte för tillfället 49 robotar som tillverkade kretskort för Kullervos virituella 3D-kameror. Det borde vara femtio stycken, men en hade fått kortslutning i går och skulle bytas ut.

Sonja satte sig tillsammans med Petra och Nina framför datorskärmen och tog en snabblick över nattens rapport. Alla robotar hade fungerat natten igenom och produktionssiffrorna var normala. Ingen robot indikerade något kommande fel. Det kunde bli ett lätt tio-timmars pass framför henne.

Sonja försökte fånga en blick av kontrollrummet till höger, där de manliga arbetarna granskade kretskortens funktionalitet.  Hon visste nog att hon först vid 28 års ålder hade någon möjlighet att få tillstånd till graviditet, men Peter, en av pojkarna, var så söt att hon måste få se en skymt av honom.

”Sonja, keskity työhön” hörde hon i högtalaren. Det var inte sant att det inte fanns några vakter, men vanligen varken hörde eller såg man dem.

Satt man böjd över datorskärmen kunde man vanligen klara sig genom arbetsdagen även om man tänkte på något annat.

Sonja tänkte på hur snabbt utvecklingen gått. Hon var bara en tonåring år 2015, året före folkvandringarna. Hon tänkte inte på politik och sommaren 2016 var den ljuvaste i hennes liv. Familjen var en månad under sommarlovet hos mommo och mofa och hon njöt så som bara ett bortskämt, överälskat barnbarn kan.

Dagarna var fyllda av sol och värme, mormors plättar och morfars varma famn när det lästes sagor. Mest kom hon ihåg dofterna. Doften från köket när mormor gjorde något gott, den där lätt sötaktiga doften av efterrätten. Morfars rakvatten. Doften av solens värme på terassen. Det fanns inget hot, inget skrämmande i hennes liv.

Hon hade då bara några år kvar av lycka.

Efter maktövertagandet drog staten starkt ned på alla svensktalandes pensioner och mormor och morfar måste sälja sitt hus och flytta in i en hyresetta. Hennes föräldrar tvångsflyttades till en ort där en ny fabrik byggdes och själv sattes hon i Kullervos yrkesskola som 16-åring.

Snabbspolning framåt några år och här sitter hon nu. Vad har hon att se fram emot? Efter åtta långa år kunde hon anhålla om rätt att gifta sig och få barn. Det var bara det att hennes partner bestämdes av den lokala ”avioliittokomitea” och hon kunde bara hoppas att han skulle vara snäll.

Tänk om hennes föräldrar inte skulle ha varit svensktalande och hetat Henriksson utan istället Koskinen eller Hämäläinen, vilket annat liv som då skulle ha legat framför henne.

Men ingen av oss kan bestämma över vårt öde, det gör vår regering.

 

 

Image courtesy of Stuart Miles at FreeDigitalPhotos.net