Det där med att kalla en spade för en spade, del III – Anders Behring Breivik
I veckan (den 22 juli) för fem år sedan massakrerade den självutnämnde korsriddaren, (eller terroristen som alla andra ser det) Anders Breivik 69 barn och ungdomar på Utøya utanför Oslo, dessförinnan hade han mördat åtta personer då han detonerade en bomb vid regeringshögkvarteret i den norska huvudstaden.
Förutom barnliken han lämnade efter sig på Arbeidernes Ungdomsfylkings sommarläger så hade även 33 skadats svårt. De två yngsta drabbade barnen var 14 år. Det finns inga som helst förmildrande omständigheter i tilltaget.
Det intressanta med massakern uppstår då den dechiffereras. Det kan inte och bör inte förstås, men däremot kontextualiseras så vi kan förstå vår samtid. Då blodbadet pågick och i dess efterdyningar hände mycket som avslöjade borgerligheten och den fascistiska högern.
De första timmarna efter slakten talade sverigedemokratiska politiker klarspråk, det klockrena exemplet är ju det här:
Partiet har sedan dess föreslagit att Breivik borde få politisk asyl i Sverige (exempelvis Sven-Erik Karlsson från SD i Högsbyn). Flera ledande företrädare har uttryckt såväl förståelse som sympati för honom (exempelvis Karl-Otto Hultström från Botkyrka (källorna är sajten Inte rasist men… och tidningen Expo)). Medan resten av högern varit mera subtil: huvudlinjen har jämställt massakern med någotslags naturkatastrof. I den här fascism-analysen är min utgångspunkt allt sedan första delen att Sverigedemokraterna är fascister och därmed nihilister liksom Breivik själv, även om vi senare ska se hur perspektivet kan breddas.
Från ord till handling
Som vi tidigare sett anser sig Breivik stå för ett slags idealmänniska från historisk tid. I hans fall anser han sig själv vara en korsriddare. Som jag visat i en rad tidigare analyser och artiklar är förflutenhetens idealmänniskor ett ständigt återkommande tema i fascistisk retorik. Allt från Wagners Valkyriors ritt, genom anakronistiskt behornade vikingarna, till adliga korsriddare. Gemensamt har alla de här idealpersonerna att de är faktoider. Det vill säga, folk förr trodde kanske på valkyrior men det var ett annat slags varelser än de som rider i Wagners operor, inga vikingar bar någonsin horn i hatten, och korsriddarorden var ett slags ultradisciplinerade riddarmunkar som fick stryk under slaget vid Hattin (4 juli 1187) mot den geniala krigaren: den erkänt visa och kloka kurdisk-muslimska ledaren Ṣalāḥ ad-Dīn Yūsuf, eller Saladin som väst känner honom.
Då Saladin marscherade in i Jerusalem uteblev blodbadet, till skillnad från förra gången stadens murar föll, då de kristna erövrade staden, alltså. Istället nådde Saladin en överenskommelse med korsriddarna om att de kristna skulle få tillgång till sina heliga platser – medan staden i sin helhet fortsatte vara i muslimska händer, så att islams heliga platser som Al Aqsa-moskén och Klippmoskén därigenom skulle vara tillgängliga för muslimerna. Islam skulle den gången visa sig vara den toleranta och kloka religionen. Och eftersom det här var en överenskommelse mellan Saladin och de kristna så respekterade båda parterna avtalet, och i riddarlitteraturen skulle Saladin därefter hyllas för sina riddarideal.
Liksom Anders Breivik är inte Jimmy Åkesson någon fena på historia: Historia är för Åkesson, Breivik och Hitler något annat. Ett slags romantiserad fantasi, och förenkling. Historia är ett vapen i värnet av zombien nationen (se essäns första del, man är svensk eftersom man inte är PK-eliten, kulturmarxist, ”ensamkommande” etc).
Det som händer just nu är det här historiebruket normaliseras. Det är inte längre bara fascister som argumenterar på det här viset.
Ett resultat är att det svenska språket nu fylls med neologismer (nyord), anakronismer (otidsenliga historiska begrepp) och allmän historierevensionism (politiskt korrigerad historia); vi får höra hur begrepp som folkhem, vikingar, svensk mentalitet och den antisemitiskt korrupta ”kulturmarxister” åter har hittat in i svenskan. Historiska begrepp reduceras till innehållslösa signalord, i vart fall för vår samtid (zombier).
Under årets politikervecka i Visby talade ett stort antal folkvalda om ”svensk mentalitet.” Medierna rapporterade det som sades. Få ställde den kritiska frågan: exakt vad är ”svensk mentalitet”? Det borde ju vara ett tänkesätt, ett sätt att leva på som är exklusivt svenskt? Liksom vi sett på flera ställen i den här essän finns det inget sådant. Liksom i nästan alla andra fascistiska neologismer är det ett slags nya kläder, för att dölja kejsarens nakenhet. Det finns ingen ”svensk mentalitet” annat än som tomma signalord med inget alls innehåll. Inte ens att ta av sig skorna inomhus är någon exklusivt svensk sedvänja.
Som historisk konstruktion har etnologerna Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren visat i sin klassiska antologi Försvenskningen av Sverige, att den svenska nationen har en ungefär 200-årig historia med rötterna i Rättvik, Mora, Leksand och Falun-trakterna, där stockholmska intellektuella i sina sommarkolonier spånade fram svenskheten. Det rikssvenska språket föddes däremot genom den nationellt täckande Rundradion i Motala (1927). Den dialekt som vi numera känner som rikssvenska var ursprungligen en borgerlig sociolekt från Östermalm i Stockholm. Det är rikssvenskan som gör att någon som bor vid treriksröset kan förstå en som bor i Falsterbo eller Skanör.
Sverige och det svenska utvecklades som ett potpurri idéer, liksom varje annan nationalism är den svenska nationen en borgerlig konstruktion: för den som är intresserad av hur nationalismen utvecklades finns Benedict Andersons huvudsakliga klassiker Den föreställda gemenskapen (Imagined Communities, 1983) och Eric Hobsbawms klassiska Nations and Nationalism since 1780: Programme, Myth, Reality (1992) att låna vid närmaste bibliotek.
Sammanfattningsvis är nationalismen och neologismen den svenska ”mentaliteten” utan eget innehåll: en zombie som finns där för att markera den sociala gruppen svenskarna. En gemenskap som föreställs uråldrig men som – som bäst kan räknas ungefär 250 år tillbaka i tiden.
Hur man använder den svenska zombien
Svenskheten, norskheten, finskheten eller för delen engelskheten (som i essäns andra del) finns där alltså främst för att exkludera andra. I nationalismens gränsområden finns fascister av olika slag, som kapitaliserar på den romantiska och kanske moderna idén om nationen: Sverige på folkhemmets tid: (Det spelades bättre boll, på Gunnar Nordahls tid), de svenska vikingarna som visade araberna var skåpet ska stå: Karl XII och hans karoliner. En helt fiktiv gemenskap, som fanns då Sverige ännu låg i nationernas ekonomiska topp 10, medan arbetslösheten runt en procent. Detta utopiska Sverige som saknade homosexuella, feminister, flyktingar, och där tågen gick i tid. Svenskarna var naturligt jämställda, det inte fanns våldsdåd eller rån. Man behövde på 1950-talet inte låsa dörren då man gick hemifrån.
Riktigt så enkel har dock svenskheten aldrig någonsin varit. Den fascistiska/Sverigedemokratiska föreställningen om Sverige i sin helhet är en faktoid: Eller som Esaias Tegnér skrev:
Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol deri, oeh, hur du klagar,
hvar stodo vi om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott Barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,
oeh sången stämd oeh lifvet menskligt njutet,
oeh hvad Gustaviskt var blef derför äfven Svenskt.
Fortsättning följer
——————————————
Rättelse 29.7.2016 kl. 10:57: I en tidigare version av blogginlägget stod att Nima Gholam Ali Pour har uttryckt sympati och förståelse för Breivik. Detta stämmer inte. Däremot har Nima Gholam Ali Pour skrivit en text där han konstaterar att Sverigedemokraterna delar världsuppfattning med Anders Behring Breivik, innan han själv anslöt sig till partiet.
Fantastiskt intressant faktatext!
Tack :)
Det stämmer att nationerna, nationalstaterna oftast uppkom som ”borgerliga” konstruktioner. Så också i Finland. Men borgerligheten efter 1850 var inte samma sak som i dagens värld. Borgerligheten uppstod också samtidigt med de demokratiska statsskicken, såsom vi ser dem idag, med politiska partier mm. Och vid sidan av detta fanns ett djupt och mångfacetterat civilsamhälle i Norden.
Så man ska inte rådda ihop begreppen: Nationalstaten är inte lika med borgerlig höger.
I Finland var alla de kändaste konstnärerna på alla konstområden med och skapade konstruktionen Finland i slutet av 1800-talet. Med nationalstaten kom också kapitalismen (de viktigaste lagarna 1865 i Finland) som nu började röja mark. Men kapitalismen föddes inte ur nån ”ursocialism” utan ur ett urgammalt agrarsamhälle som i Norden inte just kände till livegenskap.
Så allt föddes egentligen samtidigt: Borgerligheten, demokratin, partierna, föreningarna. den betydande konsten – nationalstaten.
Karl-Ove Knausgård går igenom den här frågan djupt i sina essäer i Min kamp del 6, där han också dryftar Hitler. Knausgård är fascinerad av varför nationalismen och nationalstaten är så viktiga begrepp i vår tid. Breiviks massmord sker då Knausgårds Min kamp del 6 är på slutrakan vad skrivandet beträffar. Han hinner bara kort kommentera morden i slutet av ”Hitlerkapitlet”. Men han återkommer till Breivik och sin syn på morden i flera essäer som han skrev för Dagens Nyheter och som finns på DN:s hemsida.
Så det vad Knausgård gör är att han problematiserar allt detta nya med ett virrvarr av nationaliteter och sammanfallande nationer och etniska och andra grupper. Och hans slutsats är som jag ser det att nutidens retorik och språk och händelser inte alls behöver leda till fascism. Men det leder också till fascism.
Vad ytterligare gäller terrordåden idag i Europa och på andra håll så skulle jag nog klassa dem som dåd gjorda av extremhögern. Under täckmanetln av kyrkliga sekter och läror.
Men det finns alltså också något positivt i ”nationalismen” – det som skedde i Finland från slutet av 1800-talet till 1920-talet. Ett kultur- och civilisationsprojekt av klass.
I dag finns en motsvarande process bakom mångkulturalismen och globaliseringen. Fast det är jättesvårt att se att den här processen skulle vara i främsta rummet något positivt, för i ”regelverket” för denna globaliseringsprocess finns inte inskrivet vad som skall göra med de gamla nationalstarerna.
Men – läs alltså Knausgårds sjätte del av Min Kamp. Jag tror att Knausgård ännu kommer att ge ut en bok som handlar om just detta med nationalistiska strömningar och känslor idag. Jag hoppas det.
Hej Christian, tack för ett långt och intressant inlägg. Håller med i mycket men vill göra några förtydligande.
1) Den här texten har sedan första delen främst använt klassiska texter som källor (se första delen: Det där med att kalla en spade för en spade). Knausgård är ännu inte så klassisk.
2) jag själv anser inte att nationalismen nödvändigtvis är en dålig uppfinning (borgerlig är inte alltid synonymt med dålig :)). Som föreställd gemenskap är den till och med att föredra framför lojaliteten till lokala krigsherrar, furstar och småkungar (som under antiken, och i tidigmodern tid). Och framför lojaliteten med obskyra sekter som var vanlig förr.
3) i den här långessän som i första hand sysslar med förhållandet mellan ideologi å ena sidan, å politik å andra så är nationalstaten ett tydligt exempel på en tom markör, naken ideologi, eller helt enkelt en zombie. Å eftersom nationen inte finns som materiell realitet, så kan man säga att dess existens bara finns där i förhållande till något annat. Nationens funktion fyller vi således själva med ett progressivt, konservativt, eller reaktionärt innehåll.
Tack själv för mycket intressanta nya kommentarer.
”Nationernas” epok och borgerligheten är en fascinerande och intresant och ännu pågående tid. Thomas Mann beskriver den kanske bäst i de flesta av sina böcker. Det är ju en epok då olika ideologier florerar och finns sida vid sia. Till det mer materiella hör kanske modernismen med alla sina yttringar och sen de olika konststilarterna från funkisen framåt. Ur allt detta växer vår egen värld, men som ett eget spår växer fascismen fram genom detta.
Det är svårt att säga om nationalstaten ”finns” som en materiell egenhet eller inte. Det handlar ju om ett ”lebensraum” som vi skapt och som vi lever i. EU försöker ju göra samma sak men det vill inte riktigt bli något av det. EU lyckas inte bli en ”nation”, eller en förbundsstat. Tack och lov kanske. Men de gamla EU-länderna eller gamla sovjetlydsaterna har också svårigheter att hålla fast vid det som kanske borde kallas för nationalstat.
Knausgård är såklart inte ännu en ny klassiker att ösa ur, men han lever och skriver och analyserar mitt i vår tid och träffar oftast rätt i sina fragmentariska beskrivningar av situationen. Undervärdera inte honom.
Ett centralt tema hos honom i Min kamps sjätte del är just nationalismen. Han undrar (litet skrämd kanske) varför han själv också fascineras så starkt av detta begrepp. Kanske är det så att ”nationen” på riktigt fanns mer materiellt närvarande i våra liv tidigare (då de var nya) och nu då de vittrar sönder ”på ytan” eller i ”kanterna” så blir bara den tomma nationalskänslan kvar, som oftast hänger samma med arketypiska element ur ens närmiljö, där man är uppfödd.
Och det som är så skrämmande är att just då han satt och skrev detta så slog Breivik till.
Det här med lebensraum kunde vara något mycket mer oskyldigt tror jag. Då jag firar några månader i året djupt in i inlandet i Finland, vid de stora sjöarna och höga bergen så smälter jag liksom ihop med naturen där och upplever en satrk samhörighet – en lokal ”nationalkänsla”. Samma är det veckorna då jag är på fjället Ylläs i Lappland eller i Helsingforstrakten annars. Den här känslan att höra ihop med sin aktuella omgivning där barnaminnen finns kvar, är nog bara något oskyldigt och sunt.
Sen om man kastar litet mer ideologiska och politiska kryddor i känslorna så formar sig säkert kanske också hakkors i ens tankar och nationen ändrar laddning.
Men främst av allt så är väl de mest inbitna fascisterna knäppa människor, hoppeligen.
Men när jag ser tillbaka på mig själv för 45 år sedan så ser jag en hyperradikal kommunist, som nog var lika frälst av begrepp och symboler som fascisterna idag. Och inte betydde nationen just något för mig på den tiden – eller: Det var Sovjetnationen, Sovjetriket som var min förebild. Skrämmande. var jag själv också bara ”knäpp” ?
Förstår precis vad du menar, trivs själv i skogarna och vid de många sjöarna både på den här sidan gränsen å den finska sidan. Våra svenska insjöar, berg å älvar är snarlika de finska, och norska: så snarlika att om inte någon talat om vart man befann sig så skulle en förväxla dem: därtill har var ju Finland/Österbotten en självklar del av konungariket (men inte av nationen) Sverige länge från 1249 till 1809 då Sverige överlät Finland, Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland till Ryssland, eller hur? Sedan tänker jag att jag själv älskar det skånska landskapets böljande gula fällt, med insprängda små blå och röda prickar av Blåklint och valmoblom. Fast landskapet här är till förväxling likt det danska, nordtyska, nordfranska, belgiska och holländska landskapet.
Så var oxå det som då kallades Skåneland en självklar del av konungariket Danmark, sedan det erövrades av jellingekungen Harald Blåtand något av åren runt 970. Det skulle därefter fortsätta vara en självklar del av Danmark till freden i Roskilde 1658. Men länge därefter skulle Skåne fortsätta vara en omstridd plats, som bland annat såg en gerillarörelse ”snapphanarna” grundas, nå framgångar, men så småningom besegras (det finns här i krokarna mängder med landmärken som minner om dessa strider). Men inte heller därefter tog striderna mellan konungariket Sverige och grannriket Danmark slut. Flera stora slag utkämpades därefter, som Slaget om Helsingborg 1710.
Det jag vill komma till är att Ales stenar (en naturskön skeppssättning inte långt härifrån som finns på världsarvlistan) är fenomenalt fridsamma, pittoreska, vackra och självklar del av mig oavsett ifall de hade fortsatt ligga i Danmark, eller som de gör nu, ligger i Sverige. För mig är inte nationalstaten en del i ekvationen. Det är däremot de stora sjöarna och bergen i norr. De stora fälten, backarna och fornlämningarna i söder.
Sen tänker jag att knäppskallar har alltid funnits, å kommer sannolikt alltid att finnas. Realsocialismen visade sig efter ett tag landa med ett magplask. Men jag menar sedan att skillnaderna är stora både mellan olika socialismer, och mellan fasciosmen och socialismerna
Kanske skillnaden är stor i teorin mellan fascismen och socialismen, men inte i praktiken, i många fall. Stalin var inte bättre än Hitler. Jag jobbade i kärnan av det finska kommunistpartiet på 70-talet och kom på det viset de stora ledarna in på livet och fattade till sist att att socialistiskt Finland styrt av dessa herrar hade varit rena katastrofen. Jag fick inte ens pappaledigt från mitt jobb vid centralkommittéen.
Men det är klart att fascisterna är det stora hotet idag, liksom alltid.
Det här med nationalstaten är i varje fall litet mera invecklat än vad jag kan skönja i din text. Det är mentala, politiska, ideologiska mm konstruktioner kring ett ”landskap”, kring ett (eller flera) folk, ett språk mm. under mina mer än trettio långa vintesemestrar i finska Lappland på ”meänkieliområdet” i Tornedalen har jag också lärt mig mycket om att ”nationen” där i norr är nåt helt annat än här i söder.Eller kanske det är så här: Där finns en osynlig nation som inte har geografiska och exakta nationsgränser. Det handlar inte heller om Samelandet utan helt enkelt om meänkielilandet (vårtspråklandet). Må så vara att nationalstaterna är bara administrativa och politiska kompromisser (gjorda efter fredsslut), ett slag revir. Och inte är dessa nationalstaten heller den viktigaste symbolen för fascisterna. Det är mera ”rasen” och språket och ideologin och dylikt som de utgår från. Något som är rotat i medeltida uppfattningar, precis som du själv också skriver.
Hösten 1977 bombade och mordbrände de finska nynazisterna min dåvarande arbetsplats: Kommunisternas tidnings tryckeri i Helsingfors. Jag var vår representant i den tre år långa rättegången mot nazisterna och kom att lära känna dem nära. Allt vad de sysslade med handlade mycket litet om nation eller nationalism (t ex kamp mot invandrare eller muslimer) . Det var fråga om bloddrypande ideologi hela tiden. De dömdes senare till ganska långa fängelsestraff och hela deras rörelse försvann nästan helt efter det. De nya nynazistiska grupperingarna som vi nu har i Finland har vuxit upp under andra omständigheter och påminner mer om Breivik och de rikssvenska motsvarigheterna.
Nationalstaterna är ju definitivt inte den bästa formen för organisering av reviret. Men i de flesta fall har de nuvarande gränserna uppstått efter krig och fredsslut. Och därför är de svåra att ändra. Se nu på östra Ukraina, ”Nya Ryssland”. Där försöker man ju skapa nånting som inte är en nationalstat, men inte något annat heller. En ”frusen” konflikt.
Jag återkommer till Knausgård. Läs hans Min kamp, del 6. Eller läs Imre Kertetzs böcker. Samtliga av hans böcker handlar om en analys av Ungern, som nation, som ett land där facistiska strömningar ständigt har lyckats hålla makten. I hans sista bok, som skrevs 2003 och sedan delvis senare, förutspår han hela tiden det som nu nskett i Ungern. Egentligen hade det skett redan för över tio år sedan.
Det är invecklade processer som pågår inom nationalstaterna (och utanför dem). de här konstruktionerna går att upprätthålla en viss tid, att mobilisera fram som konstruktioner. Men de kan också när som helst falla ihop. I Finland tex har de skett en markant mental förändring i samhällsklimatet under de senaste åren. Finland har ju enligt grundlagen 2 nationalspråk: Finska och svenska och det här har varit en självklarhet under hela mitt liv. Men inte mera. Svenskheten lever ”på nåder” i dagens Finland. Det känns ganska skrämmande ofta. Speciellt i inlandet. Men också i Helsingfors. Vi är inte mer en del av ”oss”, vi är nu något annat, de ”andra”. Här spirar fascismen och hatet.
Självreflektion:
Ibland i sådana här diskussioner märker jag på mig själv att jag tänker att materiellt på något sätt skulle vara bättre än något generat av vanliga människor. Då blir jag mycket irriterad på mig själv. För nog är det så att om finskheten skapas av Arvo Pärt, Esa-Pekka Salonen, Väinö Linna, Arto Paasilinna, Jörn Donner, Tove Janson, Willy Kyrklund, bröderna Kaurismäki, tango och hårdrock med mera, så är den nog så fin, som om bergen och skogarna har skapat den ur ett Ginnungagap, för att låna en glosa ur Eddan?
Poängen med en zombie, är ju att den blir sådan den blir genom människornas gemensamma föreställning. Ale stenar, meänkieliområdet och Lappland blir svenska respektive finska eftersom svenskar respektive finländare tolkar dem som sådana. Vi traderar föreställningen genom kulturarbetare, språk, seder, skick och bruk tills vi generat en föreställd gemenskap som vi kallar Finland respektive Sverige. Vilket kanske borde vara fint nog. Men vi måste vara klara över problemen nationalismen för med sig.
Sen kommer vi till det där med socialismen. För mig är den absolut grundläggande och bygger på mina personliga värderingar: som klass-solidaritet, rättvisepatos, antifascism och en önskan att utjämna förhållandet mellan världens 1 procent rikaste och de 99 procenten andra.
Den tradition mina rötter finns i är den frihetligt socialistiska. Vore jag rysk i Sovjet skulle jag deporterats till Gulag tillsammans med tusentals andra anarkister, syndikalister, anhängare till euro-marxismen, Frankfurtskolan, Birmingham-skolan, engelska marxister, autonoma marxister, anhängare av världssystemteorin etc.
PÅ denna grund – mångfalden socialistiska skolor vid akademierna, på arbetsplatserna och bland aktivisterna – gjorde jag tidigare distinktionen till real-socialismen. Jag gör mig inga illusioner om Sovjetunionen, och ingen annan stat heller. Och jag invänder inte heller mot beskrivningen av Sovjetunionen som nationalstat, som andra kanske skulle resa.
Det där med svenskan i Finland, det är ju som det är. Tråkigt ifall en del geniala litterära och filosofiska traditioner försvinner
Kanske är det på riktigt så att vi lever i olika slags ”zombier”. Ibland kallas de nationalstater, ibland nåt annat.
Nationalstaten idag är i varje fall något existerarnde reellt, oberoende av vad man tycker om dem. Det är sättet att administrera områdena. På olika grunder.
Vid sidan av dem finns såklart mycket annat: Tex ett EU som försöker sudda ut nationalstatsgränserna bara för att själv göra anspråk på att sedan bli en ännu större nationalstat, federation el dyl.
Och nationalsat är inte lika med nationalsim. Nationalism är en ideologi. Nationalstaten inhyser också ideologier mm.
Det som Europas fascister eftersträvar nu är nog inte i främsta hand ”nationalstater” utan revir och områden där de kan skapa sin terrorstat. Sitt ”kalifat”.
Och hur skulle vårt ”kalifat” se ut: De demokratiska och socialistiska krafternas ? Det som vi skrek efter på 70-talet. Ingen aning. Jag tror inte att problemet nu rör sig kring frågan om nationalstaten eller vad som kommer efter den. det är lika flummigt som på 70-talet då vi försökte formulera hur vår revolution skulle se ut, hur samhället efter revolutionen skulle se ut. Jag läser ibland i mina gamla av mig skrivna propagandaskrifter och skäms över mig själv.
Hur som helst så är allt i gungning nu och jag stöder vänsterkrafterna, men vågar definitivt inte mera tala om eller kräva ett ”socialistiskt kalifat”.
Vad gäller finlandssvenskheten nu så finns det not gott om svensk kultur i Finland: massor med teattar (mitt eget område) och litteratur och musik mm. Det som har lösts upp är tanken om den tvåspråkiga nationen, nationalstaten, som har grundlagsskydd. Förr om åren kunde jag i butikerna var som helst tilltala först på svenska här för att testa om man kunde svenska. Idag gör jag det inte mer. Jag gör det ibland men möts då av en uppsjö av attityder och utsagor mm som jag inte vill höra eller utså. hellre ”leker jag finne”. I Finland finns nu finskan och så ”turisternas språk”.
Jag tror att något liknande har skett i östra Ukraina. Där har de bägge språken tidigare hört ihop, varit tecken på en gemensakp – men inte mera. Så det som skedfde där var inte bara det att ryssarna stödee de rysksinnade i Östra Ukraina utan något hade på riktigt luckrats upp redan innan det.
Den här uppluckringen sker på många håll i Europa nu, också hos oss i Finland.
I Lappland är ”staterna” så svaga att meänkielikulturen lever vidare utan problem. Så länge den inte gör anspråk på territorier eller stalig makt.
Samekulturen lever också utan egna nationalstater där och de prövar hela tiden de existerande nationalstaternas tålamod med kraven på territoriella rättigheter.
Åland har ju varit en fin lösning. Så länge de inte kräver självständighet där.
Christian, vi är ense i sak om det mesta du skriver. Min tidigare poäng i långessäns alla tre delar är ju att fascismen inte i första hand är nationalistisk, det är tveksamt om den ens är rasistisk. I den här essän tester jag ju ifall den inte istället är nihilistisk: vilket gör den farlig då den parasitiskt exploaterar idégods från många olika håll, utan att för den skull göra principer av dem. Ett slags intellektuellt plockgodis vars funktion är att sälja fascistpartier till intresserade köpare ur olika samhällsklasser: i exemplet Sverigedemokraterna så var de i norra Sverige fientliga till samerna (en del svenska norrlänningar och stockholmare hyser stark motvilja mot samer. Många samer utsätts för hatbrott, och svenskarna tenderar förhålla sig rasistiskt mot dem: så det var självklart att SD skulle exploatera en sådan motvilja) . Sen utgick direktiv från partiet i Stockholm, och vips blev samerna bra. Bara som sådär.
Länge var SD Natomotståndare. Sedan bjöds de på lunch med nubbe och pilsner på en av Stockholms fashionablare etablicemang, samt fick extra klöver i kassan från Svenskt näringsliv, och vips röstade de för ett närmande till det Nato, de två dagar tidigare varit mot. Förr var SD utpräglade antisemiter, numera talar de för det mesta inte alls om judar, och ifall de undantagsvis gör det så är det i sionistiska ordalag (även ifall partiet gjorde ett kraftigt antisemitiskt övertramp förra året). Istället är de islamofoba etc (det kommer mera i nästa del av essän, cliffhangers är alltid bra).
Den här bristen på hållning är inte ovanlig för den som studerar fascism. Utan typisk, ifall man som jag anser att fascismen är en politisk doktrin som utgår från en nihilistisk ideologi.
Apropå ideologi, så tror jag att nationalstaten eller nationen är naken ideologi, eller en tom markör (eller en zombie). Runt vilken nationalismen formar sig. Nationalismen kunde tidigare ha vilket som helst politiska innehåll: De irländare som stred i påskupproret slogs för en romantisk/socialisk nationalism. Garibaldis nationalism var romantisk. Lenins nationalism var socialistisk etc
ungefär så
OK
Vi är nog ense i nästan allt.
Öppet blir bara det här med nationalstaten. Inte lovordar jag den heller, men vi råkar nu bara leva i ett sådant historiskt skede att det mest omkring oss ”organiseras” av nationalstater. Må sen vara tomma markörer eller zombies eller något slags kalifat. Jag är mycket insatt i Finlands historia, har publicerat över 100 lokalhistoriska artiklar. Och jag ser att nationalstaten i Finlands fall var ganska självklar. Visserligen levde vi efter 1809 i ett intressant skede: Finland var då en autonom del av storfurstendömet Ryssland. Och det mesta av lagstiftningen som tillämpades här då kom från Sverige. Utvecklingen gick dock hela tiden framåt – skulle vi integreras till slut helt i Ryssland, på något sätt ”gå tillbaka” till Sverige eller bli ett ”eget land”. Vi valde det tredje: Processen började på 1820-talet och forcerades på 1880-talet då alla stora konstgrenar riktade in sig på nationen och i början av 1900-talet hade vi riksdagsval inom autonomin varje år. Vänstern kom till slut i majoritet i riksdagen, världskriget tog slut och ”Finland” var ute och svävade i luften en tid. Boljevikerna tog makten i Ryssland och under en kort tid stod situationen och lutade än hit än dit. Självständigheten utropades ( mest av olika sorters högerkrafter), revolutionen började i Finland och mitt i tumultet beviljade Lenin oss självständighet. Nationalstaten hade fötts. Med de röda socialisterna i fångläger eller avrättade. Någon annan form av territorium hade varit en omöjlighet. Skulle revolutionen ha vunnit hade Finland blivit en del av Sovjetunionen. En mycket fascinerande tid där det i horisonten inte hägrade något annat än att hoppa upp på räddningsflotten: Nationalstaten. Och på den gungar och krängs vi fortfarande. Och försöker förankra flotten i än EU, än Nato, än gud vet vad. Med Ryssland frustande i nacken hela tiden.
Man kan inte vara helt ense i allt, det är helt ok eftersom man då har något att diskutera. Bara några klarläggande innan jag slutar. Hoppas du inte tycker att jag anser dig okunnig i finsk historia? Det är tvärtom jag som är okunnig, även i fall jag kanske vet en liten snutt mera än svenskarna i allmänhet. Därför finner jag den här diskussionen lite extra stimulerande. Är fascinerad av finskheten.
Jag vill själv också till sist komma med litet självkritik.
Jag är kanske litet förblindad av Knausgårds böcker, tycker så mycket om dem.
Läste idag på nätet tre debattartiklar ur DN (Kjell Magnusson: Därför ger Knausgård ett viktigt bidrag…., Maja Hagerman: Min kamp blundar för nazisternas rasideologi och Mikael Nilssons Källkritiken brister i Knausgårds berättelse om Hitler). Och genast märkte jag att jag blivit skrämd: har jag misstolkat Knausgård ? Har han haft fel ? Vet inte, men sanningen är på allt sätt mer skrämmande beträffande nazismen än man vill tro.
Och det borde ju jag veta, som efter 1977 var med och ledde rättegången från tryckeriets sida mot Pekka Siitoin, ledaren bland Finlands nazister på den tiden. Under rättegången hotades jag till livet och utsattes för attentat och vårt huvudvittne mot Siitoin mördades av Siitoins gäng. Fabriksbränder organiserades mm. men Siitoin burades in och rörelsen avklingade för att senare födas på nytt i ny skepnad – de som nu rör sig fritt i Finland. Kanske allt handlar om att jag förtränger dessa minnen. Orkar inte dra upp dem till ytan igen. Godkänner en viss ”rationalisering” av de här frågorna såsom Knausgård på ett sätt gör, fast litterärt briljant. Kanske det är mänskligt. Orkar inte mer leva mitt i paniken såsom på 1970-talet.