Det där med att kalla en spade för en spade, del VI- Uppdaterad, totalitarism

I Frankrike går det i burkinilagen att se hur långt den totala staten nått. För några dagar sedan tvingade tungt beväpnad fransk polis, med hot om våld och bötesfällande på plats, scarves och huckle-klädda kvinnor att klä av sig vid de fullbelagda badstränderna i Nice och Cannes. (edit) Fredagen den 25 augusti hävdes burkiniförbudet av en fransk domstol som ansåg det var en ”tydligt illegal lag” men det förändrar inte den här textens tes

Den totala staten reglerar mellanmänskliga och individuella beteenden ned till minsta vardagliga detalj. Den totala staten har som andra stater makt över våldsmonopol, säkerhets, utrikes och inrikespolitik. Men därutöver kontrollerar den även media, domstolar, konst, satir etc. En fascistisk doktrin syftar till att införa en sådan totalstat. Den tysk-judiska, landsflyktiga filosofen Hannah Arendt kallar det här totalitarism, och det var denna organisationsform som hon fann både i Nazityskland och i Stalins Sovjetunionen (The Origins of Totalitarianism, 1951).

Statens behov av medborgarkontroll på detaljnivå är det som främst utmärker en totalitär stat. Nyckelordet här är medborgare. I en värld där nationalstater kämpar om hegemonin över ekonomin, krävs starka nationalstater som kan juridiskt, ekonomiskt och militärt tillvarata sina medborgares intressen. I fall människor tvingas avsäga sig sina medborgarskap i landsflykt så blir de även rättslösa, exempelvis kurder, landsflyktiga Syrier, palestinier etc.

I den totala staten blir sådana flyktingar paria, eller i den här textens terminologi: zombien De andra, i kontrast mot vilka vi själva kan forma vårt vi. Vi är inte som dem. Vi är svenskar, eller finländare, eller danskar eller fransmän. Det här är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för fascismen i den totala staten. I fall makten ska kunna bli total behövs flera avvikare som skapas i relation till en idealmänniska: vit, medelklass, heterosexuell man kan till exempel forma en norm, en svensk. Hans kvinnliga motsvarighet kan även bli en nästan (men bara nästan) lika normativ person, en svenska. Sedan sjunker människovärdet i takt med folks inbördes ekonomiska ställning. Längst ned på skalan hittas någon som är ung, med bakgrund i Nordafrika eller arabländerna, arbetarklass, HBTQIA, och biologiskt kvinna. Den absolut Andra.

Den totala statens maktapparat riktas främst mot De andra, som utgör en farlig klass i den totala staten (fast de egentligen är goda fiender, i kraft av relativ maktlöshet). Då den franska polismakten nu ger sig på badande invandrarkvinnors seder och bruk så gör de bruk av sin totala stat.

Länge har kvinnors kroppar varit ett slagfält för olika fascistgrupperingar. Det har rört sig om kvinnors rätt till sina egna kroppar. Exempelvis sterilisering och abort och vad man bör visa i olika sammanhang. Män har önskat sig kvinnor i allt från 1920-talets pyjamas-liknande baddräkt, nudistidealet under mellankrigstiden, bikini efter kriget, 1970 och 1980-talets topless-mode till bikinins återkomst därefter. Mannen har på ett strukturellt plan (om än inte i faktisk mening) hela tiden skapat kvinnan, som i Simone de Beauvoirs viktiga klassiker Le Deuxième Sexe (Det andra könet, 1949). Det är inte per se fascistiskt, men det är ett nödvändigt villkor för att en fascistisk stat ska uppkomma.

I fall vi ser till det franska förbudet mot hur kvinnor får skyla sina kroppar. Eller den patriarkala misogynin inom Sverigedemokraterna, eller den iranska sedlighetspolisens makt att tvinga kvinnor bära ett visst klädesplagg, så delar dessa det nödvändiga villkoret för fascism. Fascismen i sig själv uppstår då beslutsfattarna vet att de bluffar (partiledningarna i fascistiska partier är regelmässigt högutbildade) , men trots det traderar myten om människors inbördes olika värde (en så kallad sokratisk lögn, som i Platons Staten). För som vi tidigare sett är fascismen bara yta. Den har inget djup. För att den fascistiska bluffen ska kunna fungera krävs ett uppgivet folk.

Det sägs ibland att fascismen uppträder oftast i släptåg till en misslyckad revolution. Det må vara i Ungern, Polen, Ukraina, Syrien, Serbien eller här i Sverige. Alla har en gemensam bakgrund i en tidigare stark social rörelse som nu trasats sönder, och där jakten på en fix rasar över stock och sten. Måltavlorna är kvinnorna, araberna, muslimerna, judarna etc. Och våra länder närmar sig en ny fascistisk totalitarism i samma takt som jakten fortgår.

Som vi sett i den här långessän så strävar Sverigedemokraterna efter en sådan totalstat: om inte annat så tyder ett långt pärlband av partiledningens uttalande på det: man vill exempelvis stoppa granskningen av partiavdelningen i Habo, den senaste toppen på ett isberg censuringripande , DDoS(överbelastning av servrar)-attacker mot olika sajter partiet funnit misshagliga, uthängningar av barn och andra i partitidningen Avpixlat, partiets kampanjer mot enskilda (i första hand rasifierade kvinnliga) dissidenter, etc, etc. Listan som pekar mot att partiets mål är den totala staten kan göras mycket lång.

Och innan vi lämnar det här kapitlet, så kanske någon undrar vad det franska förbudet mot burkini har med Sverigedemokraterna att göra? Jo då simmaren och fanbäraren Therese Alshammar gjorde entré vid Olympiska spelen i Rio, så bar hon en schal över huvudet. Det fick partiets förre riksdagsman Thoralf Alfsson att gå i taket. Han anklagade simmaren för att ”smygislamisera” Sverige . Det är bara det senaste av alla tillfällen som partiet haft synpunkter på kvinnors klädsel. Partiet har med jämna mellanrum lagt förslag om slöjförbud, bland annat Tommy Hansson i Södertälje kommun, i riksdagen stödde partiet Folkpartiets förslag om slöjförbud 2010, man föreslog förbud mot heltäckande slöja 2015  , etc

Vi kan således tryggt konstatera att Sverigedemokraterna är för en totalitär stat trots att sista ledet i partiets namn är ”demokraterna.”

Det drar ihop sig

Många är överens om att det behövs definitioner ifall man ska kunna tillskriva en viss politisk hållning, ett viss politisk doktrin. I den klassiska litteratur jag gått igenom i den här texten, såväl som olika argument vänner och fiender rest mot att kalla Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti, så framkommer att de flesta menar att ett fascistiskt parti är ett parti som är antidemokratiskt, rasistiskt, nationalistiskt, totalitärt och äger våldspotential. I den här texten menar jag mig visat att Sverigedemokraterna möter samtliga dessa kriterier. Vi kan därför lugnt konstatera att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti.

Dock kan vi problematisera kriterierna. En rasistisk åskådning torde exempelvis utgå från föreställningen att det finns ett antal raser, med olika egenskaper: att raserna är inbördes rangordnade i kraft av respektive ras naturgivna förutsättningar, som exempelvis att judar är snikna, afrikaner är lata, asiater är grymma etc. Man kan veta vilka slags egenskaper den enskilda har utifrån hudfärg. Problemet med uppfattningen är att då man säger att fascistiska partier är rasistiska, så måste man vara klar över att det inte självklart stämmer. Som i det inledande kapitlet så konstaterade Hitler att rasen judar är ett flytande begrepp, som han själv var herre över (det är heller inte självklart att Benito Mussolini var antisemit, trots hans beslut att deportera Italiens judar i slutet av ämbetsperioden). Sverigedemokraterna är bara antisemiter ibland, mest är de islamofoba (det vill säga att de hyser en stark motvilja mot folk från Nordafrika, arabländerna och Mellanöstern: som enligt partiet alla är muslimer oavsett vilken religion de själva anser sig tillhöra), anti-romska och afrofoba. I Norrland försökte partiet rida på lokala svenskars motvilja till samerna. Dock tonades anti-samiskheten ned på direktiv från partiledningen i Stockholm.

Ambivalensen till rasbegreppet hos fascistiska partier: partiledningen vet att raser inte finns, det är därför raserna är inbördes utbytbara, men agerar som de finns (en sokratisk lögn) gör att en bättre modell för att förklara rasbegreppet är den världssystemteoretiska: rangordningen mellan raser är i själva verket rangordningen mellan fattiga och rika; mellan kärna, semiperiferi och periferi. Ju längre bort från rikedomen och kärnan du befinner dig, ju mindre är du själv värd.

Missa inte slutsatsen och sammanfattningen i sista delen av den här essän.

Tidigare delar finns här:
Det där med att kalla en spade för en spade, extended version
Det där med att kalla en spade för en spade, del II – brexit, nu med uppdateringar
Det där med att kalla en spade för en spade, del III – Anders Behring Breivik
Det där med att kalla en spade för en spade, del IV – Våld
Det där med att kalla en spade för en spade, del V- kultur