Hjälplösa åskådare?

Rapporterna och bilderna från Syrien är där hela tiden. Tränger bort andra tankar, aktivitet, glädje – Men måste vi verkligen vara hjälplösa åskådare till lidandet och krigsbrotten där?

Stormakterna tävlar i cynism och bombiver, IS ser sin lumpna chans, FN är hjälplöst – följer därav att små fredliga länders medborgare bara kan sucka och vända bort blicken?

Eftersom vårt lilla fredliga land huvudsakligen ägnat sig åt att gräla om huruvida vi ska ta emot det fåtal flyktingar som tagit sig ur helvetet eller mota bort dem som varande ett hot mot våra stackars oskuldsfulla medborgare, har väl ingen hunnit begrunda själva helvetet så mycket. Varför det brinner i Aleppo år efter år och det blir bara farligare för dem som försöker släcka elden.

I lördags samlade sig tänkande mänskor i vårt land till stora och spektakulära demonstrationer mot rasism och våld. Det var välkommet, en frisk fläkt i ett unket rum.

Nu inställer sig frågan: kunde man ordna liknande men ännu mycket större demonstrationer i hela Europa mot förödelsen i Syrien? Kunde man samlas kring USAs och Rysslands ambassader i demonstrationer utan slut medan samtidigt de som har möjlighet till det gör allt som står till buds inom FN?

Någon annan har säkert en bättre idé? Någon kanske t.o.m. har en idé om hur IS skall bemötas?