Härlig filmkommentar till på dagens måsten

Varför skulle jag, som inte är intresserad av boxning eller ens idrottstävlingar, gå och se Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv? Jo för att något i en förbiilande recension på radio väckte mitt intresse.

Redaktören sa att det inte handlar om boxning och hen lät dessutom helt lyrisk, vilket jag tyckte var mycket konstigt.

I filmen, som regisserats av Juho Kuosmanen, beskrivs upptakten till en världsmästarmatch i fjädervikt i Helsingfors 17.8.1962, en match som gicks på riktigt. Den visar också själva matchen och timmarna därefter. Men det är bara en ram. I filmen behandlas flera andra ämnen.

Vi får följa med ett imagebygge, där managern nog gärna hade sett att världsmästarkandidaten skulle ha integrerat imagen i sin identitet i mycket högre grad än han var villig att göra. Jag tycker det är spännande kommentar i dagens värld, där identitetsbygge med eller utan professionell hjälp engagerar allt flera, bl.a. dem som målinriktat bygger sin identitet för att öka chansen till framgång. Att sen metoderna i filmen var ljusår från dagens coachars och mediaspecialisters fick åtminstone mig att dra på munnen i all vänlighet.

Filmen visar i snabba drag livet på 60-talet. När Olli Mäki har glömt att det ska bli bröllop i byn kläs han upp i lånta kläder. Det gör inte festen mindre rolig. När han och hans festmö kommer till Helsingfors för hans träningar inkvarteras de i barnens högsäng hemma hos ma-nagern. Alltsammans visas i svartvitt, men efter de första scenerna är det inget man tänker på. I mitt sällskap trodde vi efteråt att mittavsnittet nog var i färg.

Olli Mäki och managern har olika inställning till matchen och till idrott överhuvudtaget. Mäki har några härliga, Kaurismäki-lakoniska repliker om att boxas och se hur det går och till sist om att det var en bra match för den var så kort. Utgången i själva matchen är överhuvudtaget inte biffen i filmen; Mäki blev utslagen efter bara några minuter av den inresta amerikanska mästaren. Inte var det Mäkis avsikt, men är boxningen för honom en del av livet, inte det enda som räknas.

Just här ligger filmens största styrka. Både Mäki och hans fästmö går genom livet enligt en inre kompass, som gör att deras val blir tydliga och ofta är allt annat än ”det enda möjliga” alternativet. Med var sin personliga touch står de för en fräschör och äkthet som väcker tilltro till människans och varför inte mänsklighetens möjligheter. Och får åskådaren att le med Hymyilevä mies, som filmen heter på orginalspråket.