Det där med att kalla en spade en spade del VII, Språk och nyspråk – början till slutet

I varje form av totalitär stat är språkfrågan viktig. Herraväldet över språket leder till makten att definiera omvärlden. För en fascistisk organisation som Sverigedemokraterna är det förstås avgörande.

 

I en artikel från New York Review of Books, Ur-fascism (22 juni 1995) menar den italienska författaren Umberto Eco:

 

Arkaisk (Ur-) fascism (förf.anm. eller det jag kallat nihilism) talar nyspråk:

Nyspråk uppfanns av Orwell, i romanen 1984, som Partiets officiella språk. Men element av arkaisk fascism är vanligt förekommande i olika slags diktaturer. Alla de nazistiska (tyska) och fascistiska (italienska) skolböckerna var skrivna med en urvattnad vokabulär, och med en endast elementär syntax, i avsikt att begränsa språket som instrument för komplext och kritiskt resonemang.

Eco påpekar att vi även måste vara observanta mot andra sorters nyspråk, även ifall de antar en tillsynes oskyldig skepnad exempelvis i underhållningsprogram i teve.

 

Fascistiska partier som Sverigedemokraterna lägger ofta mycket energi på att antigen omtolka eller nyskapa ord: mera framgångsrikt med det första och ofta miserabelt med det sistnämnda, ord som antivit, kulturmarxist(isk) oikofobiskt, sjuklövern eller MENA, fungerar på sin höjd bara internt. Medan ord med äldre svensk klang som systemkollaps, kultur och massinvandring lättare fått fäste.

 

Men liksom hos Orwell har inte dessa ord någon tidigare vedertagen betydelse. Istället för den klassiska betydelsen av systemkollaps, ett tillstånd där ekonomin havererat, infrastrukturen brutit samman, sjukhusen inte längre kan bistå med elementär akutvård, undantagstillstånd förklarats till följd av naturkatastrof och/eller krig. Så menar sverigedemokraterna att det räcker att några flera flyktingar kommit till Sverige. Det vi andra tidigare menat med kultur: dans, musik, teater, litteratur etc, är inte detsamma som SD menar med kultur – i deras fall betyder ordet en abstrakt etnisk grupp, ungefär. Liksom att massinvandring inte betyder att en massa människor invandrar. Massinvandra kan även en enskild person göra; i denna retorik strider inte följande mening mot såväl förnuft som logik: Idag ska jag massinvandra några timmar till Danmark.

 

Den här sortens politiska retorik tömmer ordens betydelse på komplex mening – de förvandlas till rena signaler: Sverige är inte längre identiskt med ett 200 mil långt geografiskt område, med tio miljoner inbördes differentierade invånare, utan istället en utopi bestående av ett oräknat antal människor som utgör en homogen massa invånare: ”Sverigevänner” syftar på anhängarna till denna utopi, och har inget med det egentliga Sverige att göra.

 

Det fascistiska nyspråket och den uttunnade svenskan i medierna är kommunicerande kärl. I masskommunikationens tidervarv tillför massmedierna telegramspråk de korta enstaviga orden, i kulsprutetempo. Och de fascistiska propagandaorganen förädlar dem tills de får den betydelse fascisterna anser att de ska ha. Den kommersiella tevereklamen är visserligen extrem, men samtidigt en ganska exakt vägvisare varthän det politiska språket är på väg. Den tysk-judiska filologen Victor Klemperer sätter fingret på denna process som vi kan kalla normalisering: Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. I värsta fall innebär förgiftningen ett fascistiskt maktövertagande.

Man kan anta att Sverigedemokraternas rena tillverkning av nyord inte fungerat beror dels på sd-elitens egen okunnighet i svenska språket; de nya ord de skapat har blivit trubbiga och klumpiga, och helt tondöva; de gamla ord som dränerats på ursprunglig betydelse, alternativt givits en helt ny betydelse har fungerat bättre genom den draghjälp de fått i pressen, på det vis Umberto Eco menar i den här textens inledning.

Det senaste steget i denna utveckling kan skönjas i en serie twittermeddelanden från SDs nyckelpersoner: ”Samtliga personer som sprider hat och demokratifientliga åsikter ska nogsamt och systematiskt avlägsnas från svenska folkets radio/TV, ” skriver exempel riksdagsledamoten Linus Bylund.

Ted Ekeroth förordar politisk utrensning av polisen.

I ett annat twittermedelande skriver han ”När vi tar makten ska vi visa hur enkelt det är att ersätta alla oduglingar.”

Och som författaren Maria Robsahm anmärker är det ett revolutionärt språkbruk; man talar allt oftare om maktövertagande. Långt från att vinna val, det är revolution. Och ifall vi väger samman detta språk med de andra tendenserna i SD-politiken som i hög grad liknar normal fascistisk praxis så är signalen tydlig. Demokratin måste försvara sig mot fascister.

 

 

Ett nytt försök att avsluta texten

 

I Sverige hävdas det ännu att rasismen och fascismen inte kunnat få något fotfäste fastän den enkla analys jag genomfört här på Tigerns blogg visar entydigt att Sverige har ett fascistiskt parti i riksdagen, och att huvudfårans medier och nätkrigarna lever i symbios med varandra och att även de oppositionella intellektuella dras med; detta är en process som pågår i stort sett över hela västvärlden, den återspeglas i denna text genom att jag belyst den i England, Frankrike, USA och Sverige eftersom det är främst där som de händelser som återspeglas ägt rum under tiden som detta skrivits.

 

Med jämna mellanrum har diskussioner om innehållet i brödtexten utbrutit i kommentatorsfältet. Det har varit mycket lärorikt (bortsett från enstaka inhopp av nätkrigare, och en SD-politiker från Malmö). Därför ämnar jag sammanställa och försöka sammanställa en egen ståndpunkt.

 

Då jag inledde texten i somras, hade det på många håll påståtts att Sverigedemokraterna inte är något fascistiskt parti. Istället kallades det nationalkonservativt, invandrarkritiskt, högerpopulistiskt etc. Man har även påstått att det skulle finnas en essentiell skillnad mellan SD och andra fascistiska partibildningar i Sverige, som om skillnaden mellan de fascistiska partierna skulle bestå av annat än maktkamp, personkonflikter och nyanser av radikalism. Det är dock uppenbart att den politiska skillnaden mellan de fascistiska partierna inte finns. De olika falangerna har hittat på etiketter för att sminka över sina inbördes gräl, maktkamper och personliga snikenhet: nazister, alt-right, identitärer, nominella fascister, nyfascister, nationalkonservativa etc betyder inte att det finns några ideologiska skillnader, och knappt några politiska.

 

Enligt de kriterier jag ställt upp fyller sverigedemokraterna alla variabler för att kallas fascister. Att man väljer att kalla en spade för en spade, innebär inte att man förtalar någon. Det innebär bara att man inser att det finns fascister i dagens Sverige som bör motarbetas som man tidigare motarbetade fascister i Tyskland och i Italien.

 

Några ord om mitt eget språkbruk i den här texten. Jag har valt begreppet fascism som ett verktyg. Fascism är i första hand proto-nazism (och i denna betydelse översättbart till många olika politiska kulturer och därför en bredare term) och nazism i Tyskland. Jag menar alltså att Sverigedemokraterna kan kallas nazister eller fascister. Men ifall man vill ha ett historiskt perspektiv gör man ändå klokt i att kalla dem fascister eftersom det klargör att SD är på väg mot en totalitär, rasistisk, militaristisk stat men inte är där ännu och således kan stoppas innan det är försent.

Resten av serien hittar du här: