Livsbetingelser och poesi

När jag för en månad sedan följde den nordostliga köldknäppen ut i mellan-Euoropa för att landa i Krakow bekantade jag mig före och under resan med f.d. polska exilförfattaren Adam Zagajewski.

I sina essäer för femton år sedan djupdök han i sin studietid i Gomulkas Polen. Det klack till i mig. Jag upplever mig verkligen inte som särskilt beläst men just den känslan kan jag identifiera, tror jag. Den var densamma poeten Jaroslav Seifert i Prag ingav mig när jag sorterade böcker på Emmaus och fann honom. En lyrisk livskänsla kallade Harry Järv denna känsla.

Zagajewski försvarar poesin. Som han säger. Så är det sagt.

Men lika lite som hembygd är hembygd påminnande om en aningslöst vältad åkerjord där endast det som är insått är avsett att släppas fram, är poesi poesi i vedertagen mening. Vad än denna är. Hembygd är livsbetingelser i vid mening och poesi skall väl också leta sig fram till någonting liknande, kanske en dröm om en hel och engagerad människa.

Jag vägrar tro att det kommer sig av ett humanistiskt misstag, vilket PC Jersild irriterat framhåller, att vi har en så fragmentarisk syn på tillvaron idag, precis som oligarkerna i sina tomma rum (som är så tomma att de bara har lite elektronik att trassla in sig i). Det är inte alls sagt att det är just alla dessa färggranna och blodiga skärvor av Humpty Dumpty på våra salsgolv som vi kan lägga ett nytt pussel av.

Innan jag i nästa inlägg återkommer till filosofen Zagajewski påminner jag mig en sak.

Mest engagerad under de senaste åren har jag varit i utforskningen av vad vi kan kalla livsbetingelser och av lyrikens verktyg i undersökningen av dessa rent upplevelsemässigt. Och vad händer i f.d. rikstidningen? Först slutar den följa med diskussionen kring lokal historieskrivning just när denna (och det är drygt tio år sedan dess) skulle ta fart. För det andra deklarerade Hufvudstadsbladet att den egna poesin får se sig i månen efter en ny framsida (underförstått, baksidan kan vi och har vi fått nog av).

Och förresten, på skrivarkurser förlorar vi numera en hel del tid på rättstavning.

Verket Alkemisten av David Teniers den yngre på farmakologiska fem­vånings­museet i Krakow. Våra dagars oligarker påminner på ett mer än kusligt sätt om dessa 1600-talets virrhjärnor. Foto Ingalill Ihrcke.