Talet till Wägner
Eftersom jag i ett tidigare inlägg uppmanade läsarna att läsa Harry Martinsons tal till Elin Wägner i Svenska Akademien, och sedermera har märkt att detta inte står att uppbringa på nätet vill jag nu publicera det här, i sin helhet.
”När Elin Wägner talade om freden, menade hon inte en fred som balanseras av kriget. Hon trodde på möjligheten av en värld där fredens stillhet kunde balanseras av fredens rörelse, fredens storm och fredens glädje. Hon menade att freden redan från början hade blivit förtalad av de krigiska, som med sin lejonmaniga vältalighet hade lyckats framsuggerera den föreställningen att freden var en ankdamm eller en fårahage där stillheten tryckte allas sinnen, tills alla längtade efter krigets renande åskväder. I vissa kretsar fanns det knappast något värre ord än idyll, och när man i dessa kretsar ville illustrera freden frammanade man bilden av ett landskap där själva miniatyrmässigheten blev löjeväckande. Genom en mycket liten och småtrevlig dalkjusa letade sig en fredligt tveksam och dröjande bäck. I denna speglade sig dagarna i ände de mildögda små lammen, medan hunden Trogen höll en sömnig och fredlig vakt vid den vackert målade kojan. Det gällde att framställa fredens karikatyr med så mjäkigt fåransikte som möjligt, och man försummade inte den sidan. Kriget blev då prinsen som väcker prinsessan ur törnrosasömnen. Och man undanhöll sorgfälligt vad man utelämnat i klart medvetande om att annars hade man själv förlorat i poäng. Man glömde fredens sjömän där de arbetade till väders med styvfrusna segel i stormarna kring Kap Horn. Man glömde bondens slit i ur och skur vid plog och harv och bondhustruns och bondpigans vattensläp om vintrarna när djuren skulle vattnas eller byken skulle blötas med vattnet ur ispansrade brunnar. Man glömde fiskaren som drog koljan ur djupen vid Pater Noster. Man glömde ämbetsmannens, läkarens, barnmorskans tjänsteresor i en bondsläde ompiskad av snöstormar. Ty bilden av freden skulle då ha blivit en annan: en bild av vind och rörelse, en bild av kamp och äventyr, kort sagt en värld som överallt kunde bevisa att fredens stillhet kan balanseras av fredens rörelse.”
Nu är ju tydligen också den här texten ett utdrag ur ett längre tal; inget av det som finns här finns i Birger Schlaugs utdrag på Elin Wägner-sajten och vice versa. Martinsons hela tal måste alltså ha varit långt. Och att man inte kan hitta det ens på Svenska Akademins webbplats är nog en skandal. Kan det eventuellt rentav vara så att Akademin riktigt koketterar med att inte skanna in f.i. (före internet) -dokument ?
Det här med att förledas att tro att allt går att hitta på nätet är – inser man t.ex just i såna här lägen – lika bedrägligt som dagens historieundervisning där man tydligen lätt kan få uppfattningen att Finland inte existerade förrän under och efter tsaren.
Riktigt – detta är ingalunda hela talet utan del del som behandlar Elin Wägners fredsarbete – dvs den del som Martinson uppskattade mest. Jag var slarvig som påstod att ”här är talet”. Det var den del jag hade på datorn, för att använda den också i andra sammanhang. Själva den lilla boken har jag lånat ut.
Jag önskar mig e-post angående kommande kommentarer – Tack!