Helhetssinne

Jag känner mig främmande för den febrighet som omger firandet av de första 100 åren, det kan inte hjälpas. Annat skulle det kanske vara om jag hörde till någon av de generationer som upplevde sitt eget aktivaste liv kring förra sekelskiftet. Fast i så fall skulle vi fira framtiden. Och den finns ju inte.

Jag känner kanske inte till vilken politisk kanon som nu gäller.

När PC Jersild 1990 som läkare irriterade sig över postmodernismens värsta utväxter, den intensivaste flummigheten, var det förståeligt. Han menade att humanisterna i den allmänna förvirringen flydde in i en holitisk upplevelse av tillvaron och livsbetingelserna. Humpty Dumpty skulle göras hel igen, med enkla konstgrepp. Men när poeten Adam Zagajewski talar om ett helhetssinne då han efter exilen återupplever sin hemstad Krakow, staden som inte bombades sönder och samman likt Warszawa, är det någonting annat. Det brukar kallas insikt, mystik, och skall väl inte vara bara de största konstnärerna förunnat.

Jag kan inte vara Krakowhistoriker, skriver han, ”men jag skulle vilja att litteraturen medvetet och på allvar tog på sig uppgiften att nerteckna historien och att den då inte hade moderna historiker som förebild, tråkmånsar oftast, som fördriver sina liv i förlegade arkiv och skriver på ett omänskligt, oskönt, träaktigt, byråkratiskt språk, där all poesi dunstat bort, ett språk lika platt som en gråsugga och trivialt som en dagstidning, utan att de gick tillbaka till tidiga, rentav grekiska förebilder, till poeten som historiker, en som antingen själv sett och upplevt det han skriver om, eller också har öst ur den levande muntliga traditionen.”

En brasklapp är här säkert på sin plats.

Han avhyvlar förmodligen främst den förhatliga kommunistregimens påbjudna stil. Själv var han ju tvungen på Akademin för bergs- och gruvvetenskap där han ledde övningar i filosofins historia kalla dessa för den marxistiska filosofins grunder. För att bevara något av frihet. Eller. Är han kanske sen också inne på nutiden. Kanske är det i den avsikten han lägger sådan möda på att undervisa i creative writing. Att uttrycka sig så att andra verkligen upplever någonting olikt allt tidigare, liksom den engelska historieskildraren Trevelyan inte bara serverar hållbara fakta utan skriver skönlitterärt berikande, konstnärligt och filosofiskt övertygande. Väcker helhetssinnet, detta vårt sjätte sinne.

I sina både undersökande och återgestaltande vandringar i hemstaden Krakow erkänner Zagajewski sitt intensiva intresse för husväggar och murar. Platsen där vi lever är inte likgiltig för tillfredsställelsen av våra existensiella behov. En polsk stadshistoriker som jag under min korta vistelse i staden förra månaden hittade i en bookshop är inte heller främmande för ideernas sätt att klistra sig på oss och forma oss oförmärkt, eller för att alltjämt citera Zagajewski, ”tidsandan skulpterar våra tankar och skrattar åt våra drömmar”. Lebenswelt.

I Krakow gick det inte att studera creative writing och Zagajewski ville framom allt annat bli författare, poet. En orsak ytterligare att ge sig iväg. Humaniora skulle gälla, inga poloniststudier. Kanske kan vi med de senare förstå färdigt uppgjorda mer eller mindre nationalistiska studieplaner. ”Jag var rädd att pedanteriet i de studierna skulle döda min läslust, den skisserade hållning som amatör och inte professionell som jag villebehålla livet ut – nyfikenheten när man är något av en dilettant, fast med utbildning.”