Hur kan politiken återanvändas?

Fredagen den 17 februari 10.40 sätter jag mig på bussen från Luleå till Umeå, för att hälsa på min äldste son som utbildar sig till helikoptertekniker och är på praktik där. Genom fönstret ser jag Norrbottenskogar med älgstängsel, sol och skoterspår. Det varma vädret har tärt på snön. Med samma ögon ser jag på ett nytt sätt.

Jag har börjat på Sunderbyns konstskola, ser trädens lyster och ser kontrasterna mot den vita snön. Jag hör ena partens röst i ett mobiltelefonsamtal, där jag av röstens nyanser kan uppfatta samtalens relation. Innan jag ens nått Piteå har jag druckit te och ätit smörgåsarna. Jag försöker läsa, men låter ögonen gå igen. Jag har varit vaken sedan 5.

I mitt slummer öppnar jag ibland ögonen och ser hur värmeböljan tärt fram våren med blöta fält, som lockat fåglar att söka mark. När det är 20 minuter kvar till Umeå dit vi ska anlända 14.45, tänker jag på varför jag dras till enkla naturskildringar var gång jag är ute på resa.

Jag tänker på politiken och samhällsdebatten. I Umeå blåser det. Härom dagen, demonstrerade hundratalet personer mot ett möte som Sverigedemokraterna skulle ordna. Mötet stoppades. Men det är en annan blåst jag tänker på, när jag vandrar till min äldsta syster, som bor på Skolgatan.

På gatorna försöker jag finna kända ansikten, men ser ingen från Umeås 1970-tal, där jag hade en mängd politiskt aktiva vänner, som nu dragit sig tillbaka i ålderdom? Samhälls­debatten har jag inte heller hört så mycket av på Folkhögskolan där jag går och där jag arbetar med ”skapande verksamhet” sju timmar om dagen. Den här veckan har vi arbetat med kroki och en nakenmodell, något jag tycker är svårt, men sedan jag började vid skolan jag inte sökt till den 25 augusti, har jag lärt mig mycket. För första gången i mitt liv har jag målat med akryl och olja i större format. Jag har börjat se och tänker på bilder på ett annat sätt i vardagen, under bussresor och när jag ser på folk. Jag tycker alla människor är vackra på olika sätt och fäster mig vid händer, arbetets verktyg, som jag har svårt att teckna och måla.

Jag är uppvuxen med politiskt arbete för att förändra världen och tänker efteråt att resan visade en del av klimatförändringarna, en av vår tids viktigaste frågor. Tidigt lärde jag känna transitionrörelsen, om att omvandla samhället för att skapa koldioxidneutrala samhällen. När jag för några år sedan var med i Miljöpartiet, försökte jag ta upp frågan i Luleå, men nästan ingen av de närvarande visste vad det handlade om, så är det också, när det gäller flera bekantskapskretsar.

På konstskolan har designlinjen arbetat med temat Transition och skapat användbara saker av återvunna produkter framför allt i plast, bland annat kläder, lampor, smycken och små blomkuber av CD-fodral. Just nu har de en vacker utställning i Folkhögskolans Galleri. I texterna som eleverna skriver till sina verk, som jag ska försöka återkomma till finns mycket kunskap.

Kanske är det här politiken och samhällsdebatten kan återuppstå och återanvändas. Kanske är det så att jag sitter fast i de hopplöst svåra frågorna och söker ljuset i mörkret genom att arbeta med mina händer på folkhögskolans konstlinje?