en natt på demonstrationen

”Det är synd, men håll alltid i tankarna att de du pratar med kanske försöker få reda på personliga detaljer om demonstranterna”. Det är midnatt mellan onsdag och torsdag och jag får en genomgång av hur man som finländare ska hantera situationer som uppstår på och omkring demonstrationsområdet på järnvägstorget.

En av de viktigaste grejerna är att det är de asylsökandes demonstration och vi andra är där för att hjälpa till. Sedan finns det annat också, några grundläggande regler: man får inte gå till den andra demonstrationen (Suomi Ensin) och demonstranterna där får inte komma in på vårt demonstrationsområde; om Soldiers of Odin dyker upp ska polisen tillkallas omedelbart (det är polisen som har bett om det); vi bemöter alla vänligt men försöker hålla berusade utanför tältet; öppen eld och att sova är absolut förbjudet.

Demonstrationen mot en inhuman asylpolitik (Stop Deportations – Right to Live) har pågått i nästan en månad nu. Motdemonstrationen, Suomi Ensin (SE), har pågått lika länge. Först var demonstrationerna på varsin sida om Mannerheimvägen (asylsökandena utanför Kiasma och SE-gänget intill Glaspalatset) men förflyttades sedan till järnvägstorget, till varsin sida av isbanan.

Då demonstrationen började hade jag nyss flyttat till Finland och väntade på att flytta in i min nya lägenhet i Helsingfors. Flytten tog sin tid, men efter ett par veckor gick jag till demonstrationen för första gången. Jag frågade vad man kunde göra för att hjälpa och fick flera gånger som svar att närvaro, speciellt nattetid, var en lättnad för demonstranterna. Så då blev det så.

Natten började ganska lugnt. Ett par fulla typer kom förbi men de var nöjda och glada efter att de fått prata om sina bekymmer en stund. Vi drack te, städade och lyssnade på musik. Runt 2-tiden kom två väldigt berusade män till demonstrationen och frågade vad som pågick. Vi berättade om demonstrationen och bjöd dem på te. En av dem var helt klart på bråkmakarhumör och gick in i tältet fastän jag bad honom att hålla sej utanför. Den andra berättade en (helt klart) uppdiktad berättelse om hur de kommit från den andres bröllop och han skulle ta honom hem. Jag och andra fortsatte prata med dem, men de blev allt mer bråkiga och i det skede då en av dem började ropa Heil och sträcka ut sin arm i en Hitler-hälsning — inne i tältet där de asylsökande satt — och hota med våld då vi försökte få ut dem ur tältet ringde jag till polisen.
Männen gick iväg efter tio minuter och en timme senare kom polisen. De bad om ursäkt att det tog så länge, men det hade varit en hektisk natt. Efter det stod en polisbil intill vår demonstration till tidig morgon.

Efter det blev det lugnare. Barerna hade stängt och de sista nattbussarna hade åkt. Vi fick besök av några franska utbytesstuderanden som pratade med oss och dansade med asylsökarna. Min partner, som pratar arabiska, satt runt de glödande kolen och med unga män som berättade sina krigshistorier till varandra. Vem kunde gissa att dessa vackra unga människor som ler, sjunger och lär sej finska varit tillfångatagna av Daesh och torterats? De barnsliga idioter som går förbi och i sitt berusade tillstånd tycker att det är underhållande att ropa rasistiska slagord åt demonstranterna vet det säkert inte. De hjärtlösa människor som filmar en människa som försöker begå självmord och skrattar åt att hen inte lyckades kanske inte skulle bry sej fastän de visste. Jag hade gissat men att veta gör skillnad.

Vi hade lovat vara på plats till kl. 5 men vi åkte hem kl. 6. Det är en natt jag nog aldrig kommer att glömma. Trots att mycket som hände under natten kunde ha fått mej att tappa hoppet helt så åkte jag därifrån med mer hopp. Demonstranternas tålamod och envisa styrka och stödstyrkornas ivrighet gör det svårt att bli förtvivlad.

Imorgon har nazisterna i den finska motståndsrörelsen lovat att rensa järnvägstorget. Imorgon hålls också en stödkonsert för Stop Deportations-demonstrationen, på samma plats. Besök demonstrationen om ni kan, om bara för att visa ert stöd och dricka lite te. Demonstranterna har varit på plats 24 timmar om dygnet (i skift) i över 4 veckor nu. De har skrattats åt, blivit hotade med våld, blivit filmade, läst om det hat som en del människor har mot dem, de har sett en asylsökande försöka begå självmord intill deras demonstration. Allt stöd de kan få behövs. Alla leenden, alla frågor om hur man kan hjälpa till, alla uttryck av stöd, all närvaro då rasister hotar rensa bort dem som om de vore skräp, all mänsklighet och all uppmuntran hjälper.