1989
För mig började år 1989 redan 1988, när jag flyttade till Svappavaara. Eftersom jag skrivit om det mesta redan. Så drabbades jag när jag plockade fram en årgång av Soldaritets-Gnistan för att lägga ut på Bokbörsen.
Jag fann att jag nästan i varje nummer hade artiklar. Det var det sista året med Solidaritetspartiet och Gnistan, som nu lades ned. Det var 23:e årgången och en stor del av mitt liv. Det blev ett slags sorgearbete, som jag beskriver det många år senare. (Min tidskrift Krattan är nu inne på sin 30:e årgång.)
1988 började jag arbeta i Svappavara skola i en förberedelseklass där det gick barn till asylsökande. Det var omvälvande. Jag bodde inneboende hos gruvarbetaren Sixten Kemi på Kärrvägen 3. Sixten var med från allra första stund i den stora Gruvstrejken 1969-70 som startade i Leveäniemigruvan i Svappavaara och vägrade lämna gruvan när den lades ned 1983.
Hösten 1989 flyttade jag till en lägenhet på tredje våningen i Ormen Långe 9, det anrika långa Ralph Erskine-ritade huset.
Delar av mitt liv kan jag följa i Gnistan-artiklarna jag skrev. Det är ett särpräglat skrivande, där jag själv finns med som tågresenär även vid läsningen av böcker jag recenserar. Tåget återkommer i en krönika från Dalauppropets möte i Falun, dit folk kom från hela landet och arbetade för minst 1000 kr mer i månaden. En artikel om Arbetarlitteraturens dag – Ivar Lo-dagen, där Folkets Hus kongressal var fullsatt när Ivar Lo-Johansson på sin 88-årsdag delade ut sitt pris till författaren Kurt Salomonsson. Senare skriver jag om ett LO-seminarium om arbetarlitteratur.
Jag skriver en artikel om en utvisningshotad chilensk flyktingfamilj, som senare levde ”under jord” – gömda innan de fick asyl. Senare även om en europeisk konferens på Åland med FN:s flyktingorgan UNHCR, som jag var inbjuden till om flyktingbarns rättigheter, inför undertecknandet av FN:s barnkonvention den 20 november (på min 28:årsdag). Jag skriver om tornedalsfinska tidskriften Met i vars redaktion jag ingår och senare blir redaktör för. Jag skriver en artikel om Tornedalsteaterns Folkmusikal Lantalaiset, där jag medverkar i som dansare. Jag intervjuar Gruvtolvans stridbare ordförande Lars Törnman, i ett besök under jord.
I det absolut sista numret av Solidaritets-Gnistan nr 13 som kom ut den 11 december 1989 recenserar jag Göran Greiders diktsamling Pasolini i Stockholm.
Vad hände med alla dessa människor som under 20 – 25 år arbetade för ett socialistiskt samhälle. För de flesta verkade det som om allt bara rann ut i sanden. Men det finns ”överlevare”, som Gnistans redaktör de åren – Sanna Vestin, som är en av de drivande för asylrätten och ordförande i FARR – Flyktinggruppernas Riksråd, som jag själv blev medlem i under 1989.
Du ställer en bra fråga, Bror: Vad hände med alla som arbetade för ett socialistiskt samhälle ?
Här sitter nu i varje fall en som hör till denna grupp. Så nog finns vi kvar, var och en på sitt håll. En del av mitt gamla jag från 1970-talet, finns ju kvar, också politiskt. Fast idag är det inte så självklart mera att jag varje gång i valen skulle rösta på Vänsterpartiet. För det partiet och dess politik motsvarar inte mera alla förväntningar jag har i livet, eller med livet. T.ex. har Vänsterpartiet i princip ställt sig bakom utbyggandet av kärnkraften – också med ny rysk teknologi. Just nu samlar ryska Rosatom in sina sista kopierade papper för att lämna in ansökan om byggnadslovet för en kärnreaktor mitt emot Umeå på finska sidan. Rosatom är inte majoritetsägaren till kärnkraftverket i Pyhäjoki, men eftersom man har valt att låta Rosatom som storägare också bygga själva kärnkraftverket, så innebär det att vi står inför en mardröm: Att ha ett ryskägt, ryskbyggt och ryskkontrollerat kärnkraftverk mitt i Finland. Dessutom håller ryssarna på att sakta men säkert ta över Talvivaaragruvan för att där kunna utvinna uran. På 1970-talet brydde jag mig inte om att ryssarna byggde kärnkraftverken i Lovisa, men idag efter Tjernobyl och efter Fukushima och efter Ukraina !!! är läget helt annorlunda. Vi måste hindra Pyhäjokikraftverket att bli till med alla tänkbara medel !
Många av mina gamla socialistvänner har ingenting emot detta bygge. De kan tom säga att Ryssland är bäst på kärnkraft.
Så här är en orsak till att jag ändrats under åren som gått.
Och en bland många orsaker till att hela frågan om hur ett ”socialistiskt samhälle” kunde se ut har förändrats för mig.
Trevligt med en kommentar i denna viktiga fråga. Själv har jag bland annat deltagit lite i arbetet för ett Kärnkraftsfritt Bottenviken och deltog förra året i en ljusmanifestation där. Vidare är jag aktiv i Folket i Bild och i kampen mot Nato. Jag möter en del aktivister på olika håll i fråga efter fråga om än jag inte har samma ork nu för tiden. Frågan är också om vårt arbete under 1970-talet betydde något. Det kanske bara var så att vi kände oss betydelsefulla, när vi formulerade de ”rätta” orden. Jag skriver en hel del fortfarande och är aktiv inom amatörteatern. Men frågan är om allt inte bara är till för att vi ska överleva. Att skriva en bloggtext är att kasta ut ord till någon som kanske läser. Hur många läste det jag skrev 1989? Kanske var det mest bara ett sätt, att göra mig synlig. Jag menar att folk behöver mötas på nytt i en gemenskap.
Ja-a, det är ju det som är den stora frågan: Är det världen som har slocknat eller vi ?
Personligen fick jag ta ett extra varv ännu inom klasskampen (fast nästan helt ensam) då jag blev svårt mögel- och elöverkänslig 2003 och sedan fattade beslut om att verkligen sätta mig in i den här frågan om strålningen och hur den mörkas. Elöverkänsligheten visade sig dölja en cancer i mig och då cancern äntligen gav med sig fortsatte jag medd att bekämpa teknologiindustrin och deras strävan att helt förfneka strålningsfarorna. Och den kampen fortsätter jag med ännu dagligen här i Finland och också internationellt. Bl.a. var jag med om att publicera boken Corporate ties that bind, som handlar om just detta och som utkom i USA för 3 veckor sedan.
Jag är rasande på mig själv för att jag var så blåögd på 70-talet beträffande Sovjetunionen (hade nästan varit färdig att ställa socialismen framom landets självständighet då), men vad gäller mobiltelefonstrålningen så är de ryska strålskyddsforskarna verkligen bra, vilket inte betyder att strålningen i praktiken vore lägre i Ryssland. Men där erkänner myndigheterna cancerrisken litet bättre vilket antagligen beror på att Ryssland inte tagits med i storindustriorganisationen ICNIRP, som dikterar den tillåtna strålningsnivån i alla västländer – i Sverige liksom i Finland.
Du för kamp med kunskaper. Det är det som är styrkan för de drivande i Kärnkraftsfritt Bottenviken. Själv har jag backat många steg från de barrikader jag aldrig varit på. Jag arbetar mera för att påverka i det lilla. Kanske har jag drabbats av alltför många nederlag.