Sista sträckan från Hudiksvall och hem

Högtalarröst 21.05. Hudiksvall nästa. Vi ligger 20 minuter före tidtabellen, så de som behöver gå ut och rasta sin hund eller röka kan göra det.

Jag har skrivit annat, men börjar runda av för att sova. Ute mörknar det och jag ser ljusen vid hamnen. Det är cirka nio timmar kvar av resan.

Jag vaknar vid 2.23. Vet inte var vi är, men ser ljus station vi snart anländer. Innan jag la mig tog jag reda på franska valresultatet. Blev lite besviken om än jag inte engagerat mig.
Läste igår, den 23 april, en artikel i Svenska Dagbladets ”Under strecket”, en rubrik som publicerats sedan 1918, nu  Johannes Heuman: ”Därför kan radikalvänstern gå vidare i franska valet”. Den var läsvärd och kändes hoppfull.

”Att den radikala vänstern går framåt kan förklaras med att den hämtar styrka ur en idétradition av melankoli. Ur detta stämningsläge utmanar Jean-Luc Mélenchon inte bara socialistpartiet, utan också högerns problemformuleringar genom mer dystra verklighetsbeskrivningar.”

Hur kan det dystra ge hopp?

”Medan det regerande socialistpartiet bejakar EU, frihandel och företagande säger Mélenchon bestämt nej. Han har skapat en politisk berättelse som grundar sig i en utbredd ängslan för att landet håller på att gå under i marknadsekonomi, EU-byråkrati och globalisering.”

Jag fortsätter citera och märker hur jag fäster mig vid artikeln:

”Den italienske historikern Enzo Traverso ger en viktig belysning av de historiska rötterna till denna pessimism inom vänstern i boken ”Mélancolie de gauche: La force d’une tradition cachée, XIXe–XXIe siècle” (La Découverte). Som titeln antyder undersöker han en idétradition av melankoli inom vänstern som har rötter bakåt till 1800-talet. Traverso, som är verksam vid det amerikanska Cornelluniversitet men även en känd vänsterdebattör i Frankrike, argumenterar dessutom för att den samtida vänstern kan hämta styrka i denna tradition. Den utgör en källa till gemenskap som är nödvändig i en tid då politiska vänsterutopier är på tillbakagång. Studien gör nedslag i litteratur, konst, film och vittnesskildringar av annat slag under två sekel.”. . .

”Vänstern kom av naturliga skäl att huvudsakligen bejaka framsteget som en del av ett mer jämlikt samhälle. Det gäller särskilt den mer reforminriktade delen av rörelsen som bidrog till 1900-talets demokratisering och välfärdsbygge. Men Traversos poäng är att liknande melankoliska stämningar också odlades från 1800-talet och framåt inom vänstern som ett resultat av desillusion och vantrivsel i den nya världen. Gamla hierarkier hade ju ersatts av marknadsekonomins klassamhälle. Sådana stämningar passade dock illa med rörelsens traditionella politiska och estetiska uttryck. De avbildade hjältarna på barrikaderna skulle helst utstråla styrka och framåtanda, inte sorg över brustna framtidsdrömmar och nederlag.” . . .

”Enbart löften om välfärdssamhällets lyckorike håller inte. Oro, ängslan och sorg är lika viktigt att bejaka för dem som vill företräda samhällets åsidosatta. Sådana stämningar återfinns i Mélenchons kampanj”. . .

”Historiskt sett utgör Pariskommunen under våren 1871 en central projektionsyta för denna melankoli. Under det fransk-tyska kriget störtades kejsardömet i Frankrike och i det politiska tumultet tog radikaler över i Montmartre för att skapa en arbetarstyrd kommun. Initiativet tillintetgjordes i slutet av maj samma år av militär och tiotusentals människor fick sätta livet till. Medan den moderata delen av arbetarrörelsen fördömde upprorsmakarna har händelserna ikoniserats inom den radikala vänstern. De fallna kommunarderna gjordes till martyrer.

Men den förkrossande förlusten skapade också desillusion och sorg bland vänsterradikaler kring sekelslutet. Fanns det över huvud taget någon mening med kampen för jämlikhet när så många människor fick sätta liv till? För den revolutionära teoretikern Auguste Blanqui var händelserna bevis på att hela framstegstanken var en illusion och att den sociala kampen var dömd till ständiga nederlag. Under upproret satt han i fångenskap och det missade tillfället att åstadkomma varaktig förändring fick honom att förlora hoppet om hela mänskligheten.

Tvivel innebar emellertid inte nödvändigtvis resignation. Även anarkisten Louise Michel, som själv deltagit i revolten, var djupt pessimistisk efteråt. Michel undkom avrättning trots att hon bad om att dö med sina kamrater. Efter avtjänat straff och förvisning i Nya Kaledonien skrev hon om de inringade kommunarderna som bara hade döden som framtidshorisont.

Men misströstan innebar inte att tron på framtida segrar dog, vilket också är utmärkande för den melankoli inom vänstern som kartläggs i Traversos bok. Till skillnad från positiva hjälteberättelser innehöll dessa nedslagna vittnesskildringar av Pariskommunen ofta en förpliktelse om upprättelse. För Louise Michel hade massakern också ’öppnat porten på vid gavel för framtiden’. Sorgen över brutaliteten gav näring åt idéer om fortsatt kamp och minnet av de bortgångna arbetarna förmedlades vidare till kommande generationer.” . . .

Jag avslutar läsningen och stänger datorn, för att slumra in de sista timmarna och vaknar i Älvsbyn, där tåget står stilla. Vi är i tid. Jag duschar och börjar packa ihop, när tåget rullar mot Boden.

Klockan är 5.20. Jag äter den sista smörgåsen och sparar frukten till Konstskolan. Jag åker hem direkt när vi kommer till Luleå, byter packning och åker lite senare iväg.