Om runor och nazister

Så passerade ännu en första maj. I dalastaden Falun marscherade nazister. Från ett hem för ensamkommande fick femtio ungdomar evakueras. Tjugofem av de anställda vid hemmet tvingades också flytta. Den sammantagna hotbilden mot hemmet hade varit alltför stor. Den demonstrerande nazistorganisationen NMR, har tidigare under våren bombat sådana hem.

NMR, Nordiska motståndsrörelsen är i Finland ökända bland annat för att ha mördat antifascister. Deras rätt att vråla ut hat, hot och våld på arbetarrörelsens dag är i Sverige större än barns säkerhet. Några menar att de är en rörelse som kämpar för Sverige. Men de har fel. Nazisterna försöker istället erövra symboler mycket äldre än Sverige och ge dem nya betydelser. Exempelvis t-runan som NMR för på sina sköldar och standard.

Hur konstigt det än kan låta – åtminstone för oss som är hyfsat orienterade av äldre historia – så fyller den äldre nordiska medeltiden (vikingatiden) fortfarande en betydande funktion för den nysvenskarna (som det hette förr då fascisten Per Engdal ledde Sverigedemokraterna; eller som det hette då, den Nysvenska rörelsen, från 1930); det vill säga de rörelser i den politiska högern som hela tiden omtolkar och omvandlar Sveriges historia så att den framstår som väldigt ny. Exempelvis i användningen av runor.

Nu är språkhistoria och kulturhistoria minerad mark. Allt som kan missförstås – missförstås. Och saken blir inte bättre av att den nysvenska rörelsen aldrig förnekar sig någon appropiering alls av äldre tiders symboler eller religiösa mystik. För låt mig säga det igen. Under den äldre nordiska medeltiden fanns alls inget Sverige, inget Stockholm och inget Göteborg. Där fanns inga skäggiga karlar i jeans och med horn i hatten som tuggade snus (det är historielöst på så många sätt). Inte heller bar de Sverigedräkten, sockendräkten eller spelade fiol. Folk dog dessutom tidigt så det få äldre:  män blev i genomsnitt 45 år, och kvinnor bara 42.

Ingen människa på våra breddgrader drack ännu kaffe, eller åt kräftor eller nypotatis eller ärtsoppa. Ingen åt heller hamburgare. Språket människorna talade i Birka och Hovgården under vikingatiden skulle vara obegriplig jibberish för moderna svenskar som träffade säg en vikingatida småbonde. Och möjligen skulle en nutida Färöing och kanske en islänning kunna gissa sig till vad en smed sade till en köpman i Birka. På den tiden tog man inte ens av skorna inomhus

Storsvenskarnas vurm för människor som de inte har något alls gemensamt med är väldigt ny –den också. Det började med nationalromantiken. I Sverige framförallt omhuldad i Götiska förbundet på 1800-talet. En samling kufar som tilltalade varandra med ”fornnordiska-” namn: höll hyllningstal till sin fornnordiska namnes minne; höll stämmor under bar himmel, drack mjöd ur horn och hälsade varandra med den fornnordiska frasen hej. Några av kufarna som exempelvis filosofen och akademi-ledamoten Erik Gustav Geijer, skulle senare inte bara skriva sitt namn i idéhistorien, utan även skärpa sig episkt. Han gick från att vara stockkonservativ till att bli liberal, fastän hans släkt och vänner då bröt med honom; därifrån gick han till att bli Sosse (på den tiden det var coolt att vara Socialdemokratisk – så det här utspelade sig alltså för länge sedan).
När så tysken Guido von Lists började svamla om magiska runor utifrån en helt egen (mer än lovligt snurrig) nationalromantisk tolkning av de (minst tre) olika alfabet som hade används av folk i Norden innan det latinska alfabetet fick fotfäste här – hade det inget alls att göra med hur runor faktiskt hade använts under den del av medeltiden några kallar vikingatiden. Däremot var hans ariska nationalistiska tankar mumma för götiska förbundet, dess tyska motsvarigheter och den protonazistiska ariosofiska rörelsen. Men först något lite om de verkliga runornas användning.

Med den äldsta runraden förhöll det sig så att den innehöll 24 typer avsedda för att motsvara det talade språkets ljud, och de var bokstäver som lätt kunde ristas i trä eller sten (man tror att den första skrivna texten i norden ristades på pinnar, som kallades runkavlar). De två yngre runraderna innehöll bara 16 typer, som gjorde dem mera svårtydda än sin äldre motsvarighet.

De första bokstäverna i runraden motsvarade ordet futhark, därför kallades runrader (även de yngre) för futhark eller futharken, i bestämd form. Vid sidan av de alfabetiska runraderna fanns även de magiska runor som förärats Oden, och de hölls hemliga för alla utom personer som hade en speciella relationer till gudarna (två släkten högre gudar: vaner och asar, till antalet 24 stycken), mindre gudar (ett stort antal) och småfolk (ett oräkneligt antal), det vill säga de trolldomskunniga. Historien om magiska runor slutar där. Ja – det fanns runor som ansågs magiska, nej – ingen vet vad de stod för (utom Oden själv och några av de medeltida trolldomskunniga).

Men de runor vi vet betydelsen av är redan de fenomenala. Den  som besöker Rökstenen i som hittades i Rök, Ödeshög kommun kan se hur mycket vackert man kan göra med den äldre runraden, andra yngre runrader (som är vanligast på Rökstenen), olika schiffer och magiska runor: och i vissa verser även det förfinade versmåttet fornyrdislag. Det är briljant hantverk och en svåröverträffad skaldekonst. Eftersom vissa delar aldrig kan tolkas (somliga runor var ju hemliga) vet vi bara att det står (till vänster på nutida svenska och till höger på det språk som talades under vikingatiden/medeltiden, enligt RAA riksantikvarieämbetet):

Nu är ju inget enkelt när man ska översätta och tolka forntida källor. Det har förekommit och förekommer alltjämt diverse diskussioner om hur texten lyder, hur den ska läsas och hur den ska tolkas. RAAs översättning är så vi förstår texten nu.

Men det här sättet att läsa forntida text passade inte alls Guido von List, inte heller såg det rätt ut för den ariosofiska rörelsen; som bröt ut enskilda runor ur den alfabetiska runraden. De tillskrev dem diverse mystiska betydelser och plötsligt blev det lätt-tydda dunkelt. In skulle nu konstiga ariska betydelser komma; det här sentida sättet att läsa runor lever ännu kvar. Manualer hittas i din närmaste newage-bokhandel. Förutom den religiösa newage-runmagin (baserad i Guido von Lists hittepå), så tillkom även en ariosofisk och senare rent nazistisk runmagi. Den lever kvar även den.

Exempelvis har Nordiska motståndsrörelsen antagit t-runan som sin symbol. Tills nu har runans betydelse varit bokstaven t, men hos arisoferna/nazisterna har den blivit tyr-runan som skulle symbolisera krigsguden Tyr (om honom vet vi nästan ingenting; Han har dock givit namn åt veckodagen tisdag; han har bara en hand då han förlorade den andra handen när han vårdslöst fjättrade Fenresulven: han kunde eventuellt ge en seger i strid och att han tidigare kanske fyllde några flera av Odens senare funktioner). En annan runa som förekom flitigt hos nazisterna är förstås sieg-runan som ariosoferna påstod var en segerruna och som liknar s-runan men har ett kantigare utseende. O-runan eller odalrunan, som tillskrivs rent rasmystiska egenskaper och användes under nazismen av Centralbyrån för ras och bosättning, RuSHA, som undersökte SS-männens rasrenhet.  Även i Sverige har odalrunan ofta förekommit på naziströrelsens standar och sköldar. I Sverige har nazisterna totalt misslyckats appropiera Mjölner, Tors hammare (som bärs som symbol för att den starkaste av gudarna Tor, alltid står på den svargares sida).Lägg därtill att nazisterna plockad upp olika arkaiska symboler som solkorset och svastikan som kan spåras på en mängd olika håll.

Nazisterna kan inte och bör inte tillåtas lägga beslag på äldre nordisk historia. För asarna och vanerna var inga nazister: och de enda småfolk fascisterna borde känna till är tomtarna, för sådana har de på loftet. Förvisso borde NMR inte tillåtas marschera alls. Vi borde prioritera de mest utsatta framför nazisternas illegala våldsutövning. Liksom asaguden Tor alltid stod på de svagastes sida.