Pojken som försvann

About my life
I was born in 1995,
the year I was born … the siege on Iraq,
the occupation of my childhood ….
Americans, teens … sectarian war, my youth …. ISIS
when I become thirty years old
become the end of the world

Det här är J:s egna ord, nedtecknade för ett år sedan.

Livet hade inte behandlat honom väl, och han vågade sällan satsa på hoppet.

Likt många andra lämnade han sitt land 2015 för att hitta en plats och en uppgift någon annanstans.

Det blev Finland och en oändlig väntan innan ’nej’ droppade in.

Han var en orolig själ, sökte oupphörligt ro från minnen, erfarenheter och spöken som kunde dyka upp mitt i ett skratt, i sömnen eller på skolbänken.

Han hade ett sätt att försvara sig som vi tyckte var överdrivet, för sent förstod vi vad hans behov av integritet bottnade i.

Han var en vacker människa, bara en pojke. Han rökte för mycket, åt för litet, gillade att diskutera politik och följde noggrant med världsläget. Han satt modell, jobbade med bilar, testade saker men gick alltid vidare.

Alltid vidare. Alltid rörelsen.

En dag var han försvunnen.

Hans rum var tomt, alla saker och kläder var kvar. Hans plats i skolan stod tom, hans familj i hemlandet började ringa oroliga samtal. Han var sin mammans allt och höll regelbunden kontakt.

Nu var det tyst. Inte en ledtråd.

Det gick veckor, månader.

Tills det kom bud om en kropp som hittats drunknad. Tills det kom besked om att kroppen identifierats.

Han blev aldrig 30 år.

Han fick aldrig veta om hans pessimistiska rader skulle gå i uppfyllelse.

Han försvann 22 år gammal.

En vacker människa.

Bara en pojke.