Om inte Muhammed

..kan komma till berget då får berget komma till Muhammed – tänkte jag idag när jag hade bespetsat mig på att åka ut i skogen och plocka svamp men sen inte kunde, och svampen i stället så att säga kom till mig.

Jag mådde nämligen alldeles bra tyckte jag när jag vaknade på morgonen – äntligen alltså, efter den förkylning jag ådrog mig i Amsterdam genom att cykla i regnet – men sen mitt på dan började jag igen hosta och näsan började rinna och jag kände mig inte alls längre i form att åka ut till t.ex Sibbo storskog. Så hustrun och jag började i stället vinterstäda trädgården. Och då ropar hon plötsligt att det växer nån underlig svamp under granen.

Nå, jag går och kollar och där växer ett antal brunfjällhattiga inte särskilt stora svampar gyttrade i nästan en häxring i och under barrmattan under granen. När jag lyfter upp en ser jag under den brunfjälliga hatten en vit ganska spenslig fot och på den en vit hängande ring och ovanför den rosa skivor – alltså en champinjon! Också doften och smaken indikerar champinjon:

Jag går in och kollar i svampbibeln (Ryman – Holmåsen) och det är ju klart fall – blodchampinjon, Agaricus langei. Och som ytterligare bevis blir den blir också blodröd i snittytorna. ’Under barrträd, helst gran, i skogar och parker; på hösten, tämligen allmän’ säger bibeln.

Ett hundratal utmärkta matsvampar plockar jag alltså under den följande halvtimmen på tomten, fem meter från husväggen, nästan alla dessutom helt oangripna av insektlarver. Det blir så mycket champinjoner att över hälften åker i frysen:

En fantastisk svamphöst tycks det ha blivit efter den torra sommaren som ren bådade katastrof. Kanske nån nytta med klimatuppvärmningen i alla fall?