Vitt veckoslut

Hon frågade mig om jag fortfarande älskar henne, om jag faktiskt kan göra det efter så lång tid. Vi satt vid restaurangbordet, och när jag svarade att jag älskar henne, det gör jag verkligen så gav hon mig den här buketten. – Mannen i spårvagnen visade på en stor, rund bukett med olika vita blomster som hans sällskap höll i.

Den skrönan kunde ha varit sann, sa han sedan och fortsatte: Men det var en vit lögn. Inte så farligt med den sortens lögner, tyckte han. Trumps lögner är en annan femma.

För mig blev Vit kvällens ledord, eftersom jag precis kom från Svenska teaterns föreställning Art. I den är en vit – eller kanske ändå inte helt vit, åsikterna går i sär – tavla den katalysator som driver tre vänner till omskakande uppgörelser som inbegriper deras personligheter och allra privataste relationer. Utgångspunkten är alltså frågan: Är det okej att den är vit eller är det bara skit?

Kan man se något i det vita eller är det bara pretentiöst att hävda det? Yasmina Rezas pjäs kunde ha gått djupare med det här, för alla som har läst Tao enligt Puh vet att det viktigaste är att göra ingenting och vitheten kunde ju vara en presentation av just det. Nu blir det bara ett stökande kring ur vilken vinkel och under vilka ljusförhållanden man ska se tavlan, som om den inte skulle vara vit – eller vad den nu är – oberoende.

Vitt är färgen för oskuld, renhet och död enligt programbladets text av Pontus Kyander. Också dödens färg; i andra kulturer än vår klär man sig i sorgens vita vid begravningar.

Kanske var det också orsaken till att mina medresenärer på spårvagnen alls hade en blombukett. Ett sällskap hade ätit på samma restaurang som de och gått vidare till någon konsert. De tog med sig alla sina färgsprakande buketter för att kunna tacka musikerna. Bara den vita låg kvar laddad med minnet av sorg.