Bröderna från Lovisa som blev stormän i Göteborg

I samband med konkursen i firman John Hall & Co i Göteborg år 1807 kom den från Lovisa stammande affärsmannen Pehr Backman (1763-1829) att göra sig känd, för att inte säga ökänd i Göteborg. Hans bror Elias Backman har för sin del blivit kände för sin koppling till feministen Mary Wollstonecraft och hennes partner George Imlay.

Under ledning av John Hall d.ä. (1735-1802) hade firman John Hall & Co i slutet av 1700-talet avancerat till det mest betydande handelshuset i Göteborg i slutet av 1700-talet. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. 1777 stod friman också för cirka 30% av järnexporten. Delägare i firman var också den brittiske konsuln Thomas Erskine, brodern Benjamin Hall och kusinen Robert Hall. De sistnämnda lämnade firman, 1799 återvändes Thomas Erskine till Storbritannien och 1802 dog John Hall d.ä. I företaget var också David Carnegie anställd. Ett år efter företaget konkurs bildade han en egen firma men uppbar ända fram till 1806 lön från John Hall & Co enligt ett kontrakt han skrivit med John Hall d.y. som ärvt firman från sin far.

Arvtagaren John Hall d.y. (1771-1830) var inte kapabel att sköta företaget utan tycks i huvudsak ha slösat med pengar och levt ett utsvävande liv. 1807 begärde därför David Carnegie den Hallska firman i konkurs då han inte ansåg att John Hall d.y kunde sköta verksamheten. David Carnegie försökte därefter flera gånger överta konkursboet för att bilda en ny firma. Hans avsikt tycks ha varit att se till att John Hall d.y skull ha en försörjning säkrad för framtiden. John Hall d.y. misstrodde dock Carnegie och vände sig mot en sådan lösning. Istället tog han hjälp av Pehr Backman. Tillsammans bildade John Hall d.y. och Pehr Backman en ny firma med samma namn som den gamla, John Hall & Co. Deras processande gjorde att de utsedda sysslomännen (konkursfövaltarna) David Carnegie, Niklas Björnberg och David Low (intill 1818) inte kunde börja avveckla konkursboet förrän 1810.

När konkursboets egendom började avyttras på olika sätt år 1810 ledde det till att John Hall d.y genom sitt ombud Pehr Backman genom det nya bolaget stämde sysslomännen för vanvård av konkursboet. Göteborgs rådhusrätt dömde i januari 1820 (hela 13 år efter konkursen) sysslomännen till att betala stora summor till den nya firman John Hall & Co. Domen överklagades men även i hovrätten år 1824 blev domen i stort sett densamma. Rättsprocesserna fortsatte dock ändå. Nu om diverse borgensförbindelser, fartyg och varor.

Som en konsekvens av domen i rådhusrätten tog John Hall d.y. över Gunnebo herrgård och egendom sydost om Göteborg medan nya John Hall & Co 1823 tog över två sågar (nr 1 och 6) i Lilla Edet som ligger en bit norr om Göteborg som utarrenderats till Nicklas Björnberg sen 1820 samt en masthamn i Göteborg som utarrenderats till James Dickson & Co.

John Hall d.y tycks dock i motsats till Pehr Backman ha tröttnat på processandet (den hallska konkursen med dess efterverkningar omfattade fler än 50 olika enskilda rättsprocesser). I oktober 1825 drog John Hall d.y. tillbaka sin fullmakt från 1810 om att Pehr Backman skulle företräda honom och det nya bolaget John Hall & Co. Samtidigt gjorde han också upp med kuratorerna av de deponerade varorna, fartygen och egendomarna från konkursboet. Han lade snabbt ner de pågående processerna mot sysslomännen. Mot att han gav upp alla andra krav skulle han få behålla Gunnebo, masthamnen och sågarna i Lilla Edet.

Att Hall gjorde upp bakom Pehr Backmans rygg gjorde denna upprörd varvid han kom att ställa krav på John Hall .dy. Även detta löstes utanför rätten enligt ett avtal i mars 1826 där Pehr Backman fick de pengar han redan erhållit för värdet av skeppet Apollo, avkastningen (vinsterna) för hamnen i Masthugget och sågarna 1, 3, 5 och 6 i Lilla Edet under de 19 år han ägnats sig åt processandet samt ytterligare en summa pengar.

I maj 1826 såldes John Hall d.y. sågarna i Lilla Edet till Arvid Carlsson som sedan tidigare arrenderat masthamnen. Den senare såldes dock till grosshandlaren J.M. Lundberg i maj 1826. 1828 såldes lösöret på Gunnebo till svärsonen Eduard Beckman och hans fru Marianne som i sin tur sålde det till kronolänsman D.M. Gädda. Egendomen Gunnebo var utarrenderad.

I december 1830 avled John Hall d.y. i Stockholm där han tycks ha levt ett liv i armod, Dödsboet förklarades i konkurs, så kallad urarva konkurs och 1832 såldes Gunnebo egendom och slott av borgenärerna i dödsboet med förlust till slaktarmästare Johannes Carlsson.

Pehr Backman hade dött redan året innan, i februari 1829. Hans familj, dvs änkan och fyra döttrar befann sig i mycket brydsamma omständigheter efter hans död. Den äldste sonen Charles Henri Backman (1801-60) hade själv redan blivit köpman i egen regi men också redan hunnit med att gå i konkurs 1827. Året efter konkursen startade han och fadern tidningen Götheborgs Dagblad.

I Göteborg hade Pehr Backman och hans bror Elias Backman etablerat sig som grosshandlare redan 1785. Deras far Elias Backman (1729-91) var köpman i Lovisa och dog 1791 i spetälska, deras mor var en borgardotter från Borgå som hette Hedvig Schröder (1738-87). Hon dog av gikt 49 år gammal i Lovisa den 1 oktober 1787, efter nästan ett trettioårigt äktenskap med sin make. Det var en välbeställd familj barnen växte upp i och hushållet var stort med sex söner, tre döttrar och upp till fjorton tjänstefolk, där den finaste titulerades som informator.

De båda bröderna hade uppenbarligen omfattande affärskontakter med Frankrike för Elias Backman (1760-1829) hade också en handelsfirma i Nantes och bägge två var gifta med var sin fransyska, Elias Backman med Julie Bonamy (1749-1834) från Nantes och Pehr Backman med Julie de Boissimène (1779-1858) från Paris. Den sistnämnda är omskriven av sondottern Inez Wigert:

”Farmor var lång och smärt och smal. Hon trippade omkring på gatorna med den lätta behagliga gång, som är typisk för fransyskorna och trots det dåtida bland svenskorna rådande bruket, att även vid det smutsigaste väglag aldrig vidröra klänningskjorteln lyfte hon upp sin med en fransyskas hela grace och elegans. (Det var på den tiden) så ytterst opassande att visa ens några tum ovan skobanden… Under farmors promenader tycks det varit den smäckra formen på hennes fortskaffningsmedel som mest väckt uppmärksamhet hos det yngre släktet. Hon beklagade sig över gatpojkarnas näsvishet:

– Den gamin vara oförskämd, följa efter mig på den gata. Den gata icke vara ren. Jag lifta den kjol. Den gamin se den lift, säga jag ava typpaben. Ja omvända mig och säga till den goss… do gamin där, do icke säga jag ava typpaben, jag icke veta det som typpaben vara, men när en gamin ropa typpaben, det vara något micke folt.

Bröderna etablerade sig i Göteborg under en tid när staden präglades av Ostindiska kompaniet omfattande teexport och tesmuggling till Storbritannien. I kompaniet fanns det också flera superkargörer från Finland. Den mest kände av dem var Peter Johan Bladh från Vasa. Göteborg var en befäst stad med en garnison och överstelöjtnant vid garnisonsregementet (vid denna tid kallat Stedingkska regementet) från 1794 var Samuel af Forselles, också han från Finland och född i Lovisa precis som bröderna Backman. Han hade tjänstgjort som major vid detta regemente från 1787. 1796 blev han landshövding. Förutom Ostindiska Kompaniet präglades Göteborg av en omfattande sill- och tranexport och under det andra årtiondet på 1800-talet av Napoleons kontinentalblockad som gjorde Göteborg till norra Europas smugglingscentrum. Tran exporterades i stor skala till Frankrike och det användes bl.a. i gatubelysningen i Paris.

Pehr Backman och Elias Backman ska båda två ha byggt upp en ganska ansenlig förmögenhet genom handel med London och Paris. Exakt vad han handlade med är lite oklart, men sannolikt handlade det främst om tranexport och saltimport. På 1790-talet förekommer Pehr Backman som en större skeppsägare och redare i Göteborg. Klart är också att han var lite av en rättshaverist. Han drev en mängd processer och blev till slut ruinerad. Den Hallska konkursen och processerna kring detta var bara den mest kända och den höll han på med i 19 år.

Julie Backman (de Boissimène) och senare flera av hennes döttrar livnärde sig efter Pehr Backmans död på att vara språklärare i franska. Dottern Julie Sophie Backman (1803-85) gifte sig med den 24 år äldre franske konsuln i Göteborg, Roche Hyacinthe de Serre (1779-1846), som dessutom i sitt första äktenskap var far till Mathilde de Serre (1815-72) som var gift med brodern Charles Henri Backman i dennes andra äktenskap.

Elias Backman tycks i längden ha klarat sig bättre än brodern men även han verkar ha varit duktig på att bedriva rättsprocesser. Han åtog sig eller anlitades för att driva en rättsprocess för Gilbert Imlay, en US-amerikansk affärsman med verksamhet i Frankrike och London. Imlay hade en rättslig konflikt med Peter Ellefsen, en norsk skeppare, om ett skepp, La Liberté som döpts om till Maria Margrethe, lastat med bl.a. silver som tillhörde Imlay. Skeppet var tänkt att gå till Göteborg, där silvret skulle användas till livsmedelsköp som därefter skulle föras till Frankrike. Peter Ellefsen agerade bulvan för Imlay och stod som ägare för att undvika problem med brittiska flottan. England och Frankrike befann sig vid detta tillfälle i krig.

Skeppet kom dock aldrig till Göteborg utan dök istället upp i Arendal efter att ha besökt Köpenhamn. Vid ankomsten till Arendal var silvret borta. Den som lokaliserade skeppet i Arendal var Elias Backman som sannolikt gjort affärer med Imlay redan under sin tid i Frankrike. Han fick norrmännen att tillsätta en kommission som ett tag höll Ellefsen i häkte. Backmans besättning från Göteborg hämtade också skeppet i Arendal och flyttade det till Strömstad nära den norska gränsen för reparation i mitten av juni 1795. Skeppet reparerades på rådman Herbert Lundströms varv i Bojarkilen norr om Strömstad.

Gilbert Imlay var partner till Mary Wollstonecraft (1759-1797) och de hade en dotter ihop. På hans uppdrag åkte Mary Wollstonecraft till Skandinavien för att driva processen mot Ellefsen med bistånd av Elias Backman. Hon reste med ett skepp från Hull med destination Helsingör i Danmark tillsammans med sin ettåriga dotter och en fransk barnjungfru. Det var tänkt att hon skulle få möjlighet att stiga av i Arendal i Norge eller Göteborg, men så blev inte fallet. Vindarna gjorde att skeppet hamnade längre söderut och närheten av en fyr, sannolikt Nidingen sydväst om Göteborg, hamnade skeppet i stiltje. Wollstonecraft lyckades då bli ilandsatt på ön med fyren och övertalade invånarna att ro henne med sällskap till fastlandet. Efter en stund mötte de lotschefen (sannolikt Malösunds) och sällskapet flyttade över till dennes större båt. Fredagen den 26 juni 1795 landsteg hon, hennes dotter och barnjungfrun på Onsalahalvön söder om Göteborg för vidare transport till staden.

I Göteborg där hon stannade två veckor blev hon så missnöjd med stadens värdshus att hon istället tog in hemma hos Elias Backman och hans franska fru, Julie, som bodde i ett trähus med adressen Lilla Torget 6 i centrala Göteborg. Under tiden i Göteborg besökte hon också Gunnebo (herrgård sydost om Göteborg) där Christina Hall (1749-1825), hustru till John Hall d.ä., residerade. Sannolikt träffade hon väl också John Hall d.ä och kanske skedde besöket i sällskap med Elias Backman och hans fru. Wollstonecraft var inte imponerad av Gunnebo samt därtill ganska negativ till Göteborg. Köpmännen var rika uppkomlingar som tjänade pengar på andra människors bekostnad, mathållningen upprörande, kvinnorna rörde sig för lite och var för feta, tjänstefolket hade det extremt svårt osv.

Från Göteborg reste Wollstonecraft vidare norrut i sällskap med Elias Backman. I Strömstad, Larvik och Risør träffade hon olika människor inblandade i fallet innan hon slutligen i Köpenhamn tog upp saken med A. P. Bernstorff i den danska regeringen (Norge låg under Danmark vid den här tiden). Backman och Wollstonecraft gästade bl.a. handelsmannen Kristoffer Norberg i Strömstad som tillsammans med svärsonen, häradsdomare Arvid Jacob Unger, var inblandad i jakten på silverskeppet. Norberg var en av stadens sillkungar med salterier, trankok, saltimport och båtar.

Skeppet som konflikten rörde såldes av Wollstonecraft, som Imlays ombud, till Elias Backman och det svenska namnet Maria Margareta. Därefter seglade det till Göteborg dit det anlände i mitten av september. Skeppet ska sedan ha kapats av Frankrike och försvann i Medelhavet.

Elias Backman är för sin del stamfar för en gren av släkten Backman från Lovisa som fortfarande lever i Frankrike medan Per (Pierre) Engelbrekt Backman (1826-1861), son till Charles Henri Backman i dennes första äktenskap med Abela Ahlberg (1804-26).

Anders Svensson

Mer om Wollstonecrafts resa i Skandinavien kan läsas i hennes samling resebrev, Letters Written in Sweden, Norway and Denmark (1796), utgivna på svenska som Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark år 1978.

Om konkursen i John Hall & Co finns mängder med litteratur. Både facklitteratur och skönlitteratur. Däribland:

Cederborgh, Fredric, John Hall : Född millionär – död utfattig, Folkskrifter. Ser.8. N:o 55. Stockholm, 1857
Elkan, Sophie, John Hall : en historia från det gamla Göteborg, roman, Stockholm: Bonnier, 1899
Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg : lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag, D. 2. Göteborg. sid. 581-602, 1921-22
Tiselius, Carl August, Göteborg under kontinentaltiden : perioden 1808-1810, Göteborg: Västra Sverige, 1935
Lundström, Evert,  Livets teater : roman, Stockholm: Bonnier, 1986