Blåvit ja, men det finns gränser

Blåvit ja, men det finns gränser. Det var i måndags. Jag var på väg från södra stan till den norra för att få håret klippt när jag reagerade på att någon i grannskapet hade hissat Finlands flagga. En inflyttad som fyller år, var min första tanke.

Om du, kära läsare, bodde här på Åland så skulle du förstå varför jag reagerade just så. Det är nämligen ytterst sällan man ser den blåvita hissad. Vi är några som hissar den på midsommar, Finlands flaggas dag, och på självständighetsdagen. Men vi är inte fler än att vi i stort sett känner till varandra. Det är Ålands blå-gul-röda flagga som pryder stängerna på holmen.

Men nu var det alltså någon som fyllde år. Trevligt.

Jag kom fram till min frisersalong och… Där, vid ingången, fanns en finsk flagga i miniatyr. Frisersalonger firar inte födelsedag. Och frissorna verkar alla vara infödda.

Så lång tid tog det för mig att inse vad som var på gång. Ishockey-VM, guldmedaljen. Folk firade. Jag vet inte om det vanliga samtalsämnet på damfriseringar är ishockey, men där och då var det så.

Det sades förr att ålänningarna må vara ”svenska” i de flesta sammanhang, men när det gäller idrott håller de på Finland. Det var nog så förr, men när de finländska prestationerna har försvagats år för år så hade jag trott att favoritskapet hade flyttats västerut. Tydligen inte, åtminstone inte om det går bra. Och bra gick det. Vi var nog rätt många, som är totalt ointresserade av hockey men som följde med matchen i söndags. Jag hade försett mig med sudoku för att fylla ut de tråkiga perioderna, men det var inte många sådana. Och sen måstes det korkas upp en cava och maken tände en cigarr.

Allt detta medan vi samtidigt försökte hålla koll på EU-valet. Hur klarade sig våra respektive kandidater, hur gick det för vår vän Ioannis i Aten och det viktigaste, skulle de euroskeptiska och extrema ta över? Nu vet vi i stort sett. Överraskningarna var inte så stora. Här på holmen höll sig väljarna till Svenska folkpartiet – allt annat hade varit en stor överraskning. Men på sjunde plats bland de tio som fick mest röster finns plötsligt en sannfinländare. 52 röster till Huhtasaari.

Jag kan tänka mig att en och annan inflyttad kan störa sig på enspråkigheten; du hör nästan aldrig finska här och finska skolor finns inte. Men 52 stycken missnöjda, som samtidigt är så engagerade att de röstar! Och så finns det 5 som är så in i vassen missnöjda att de röstade på Hakkarainen.

TV hade valuppföljning av något slag dagen efter med nyvalda meppar, bl a Hakkarainen. Om jag kommer till Bryssel någon mer gång i livet så kommer jag inte att avslöja att jag är från Finland.