Så är den sommarn slut

Kommer värmen tillbaka? Spelar ingen roll, det är slut på sommaren i vilket fall som helst. Den pågår i två intensiva veckor, sen falnar den ner och dör. Ok, det är litet väl dramatiskt uttryckt, men det blir folktomt.

I två veckors tid vimlade folk omkring på gatorna, bilister körde långsamt, långsamt genom stan för att veta vart de skulle ta vägen, cyklister överallt. Och aktiviteter. Sjödagar, Rockoff, Poker Run, Vikingamarknad, Wiklöf-konsert med Bill Clinton som överraskningsgäst (jodå!) plus mängder av mindre tillställningar runt om på holmen. Inte en chans att hinna med allt, men som omväxling till de rätt folktomma gatorna resten av året var det riktigt njutbart. Så är det numera varje år under senare hälften av juli.

Sen är allt som vanligt igen. Gästhamnarna töms på båtar och vi bofasta kan köra till butiken (alla ålänningar rör sig med bil – åtminstone nästan alla) utan att hålla stenkoll på att ingen bortifrån i förtjusning över något intressant eller vackert stiger ut på gatan mitt framför bilen.

Jag kan förstå att man på sydligare orter, runt Medelhavet, där turistsäsongen pågår året runt kan tröttna ibland. Men här skulle vi helt säkert klara ett par veckor till. Åtminstone en. Till och med helikoptern, som i 12 dagar surrade över stan fick surra i fred med start och landning mitt i stan även om en del klagade över oljudet. Rundturer med helikopter, 7 minuter för 60 euro, är inte hållbar turism säger de som vet. Det var faktiskt bara Secret Service som satte tummen ner. Man ville inte ha helikoptern i luften ovanför scenen när Clinton talade.

Nu återstår bara en sak för att ordningen ska vara återställd: dagstidningarna. Nu avser jag rikstidningar typ de största på svenska och finska. De delas ut dagligen med undantag för söndagar. Då har prenumeranterna kunnat gå till postkontoret och avhämta sina tidningar och samtidigt byta några ord med andra tidningsläsare. Hur trevligt som helst.
Så i vintras någon gång blev det slut. Båten som hade kommit med rikstidningarna lade om tidtabellen så det inte kom några tidningar på söndagar. Bara så där. Och trots att det går fyra andra båtar per dygn från Åbo till Mariehamn plus två från Helsingfors till Mariehamn så gick det inte att ordna.

Så inför sommaren fick vi besked om att det inte skulle komma tidningar till Åland på måndag heller, inte under sommarveckorna. Det går fortfarande fyra fartyg per dygn från Åbo till Mariehamn och två från Helsingfors, men inget av dem har tydligen rum för tidningsbuntarna. Så vi har lusläst lokaltidningarna på måndag och så på tisdag får vi söndagens, måndagens och tisdagens rikstidningar plus tisdagens lokaltidningar. Gissa vad vi har gjort på tisdagarna den här sommaren.

Jag vet, man kan läsa på nätet. Men man vill inte! Man vill njuta, man vill sitta bekvämt, kanske med en kopp kaffe och i makens fall med den kära pipan. Så ärt det bara.

Det finns en sak till som kan förknippas med sommar och som inte är överstånden. Kräftor. Vi premiäråt kräftor den 21, 22 och 23 juli. Efter det blev det en liten paus, men än är det inte slut. Inte djupfrysta, tack. Gärna åländska, men det går lika bra med finska flodkräftor. Signalkräftor i nödfall, någon skillnad på smaken är det inte. Felet med signalkräftor är att de håller på att utrota våra flodkräftor genom att sprida pest. (Så man kanske borde äta upp dem.)

Miljöcentralen meddelade inför årets kräftsäsong att flodkräftan är starkt hotad. Men någon begränsning av kräftfisket planeras inte ”eftersom kräftfiske kan till och med uppmuntra att skydda arten mer effektivt”. Så skriver SPT i en notis som jag klippt ur Hufvudstadsbladet.

Argumentet känns igen. Det har framförts gång efter gång av åländska jägare och myndigheter när vårfågeljakten kommer på tapeten. Ejdern är hotad, men jagas trots det varje vår. Inte obegränsat som förr, men dock. EU hotar med straff. Men från åländsk sida, den sida som försvarar jakten, säger man att hotet utgörs inte av jägare utan av minkar, mårdhundar och numera havsörnar. Om jägarna får jaga så har de intresse att skydda ejderstammen. En och annan ickejägare har kanske tänkt att man kan slå vakt om naturen utan att ta livet av den. Och aldrig hade jag tänkt att man på myndighetshåll i Helsingfors skulle ta till sig argumenteringen. Man har inte tidigare varit helt förtjust i den åländska jakten. Men droppen urholkar stenen.

Visserligen gäller det kräftor den här gången, men principen är fastslagen, nu gäller det bara att utvidga den till allt annat vilt och ätbart. Och få EU med på noterna. Och sannfinländarna är största parti. Vart är världen på väg?