Nu börjar det närma sig gränsen

Det är måndag morron, sjöng Povel Ramel. Det är det inte, det är mitt på dagen. Och här sitter vi. Fast. Nästan inga färjor, inget flyg. Men vi kan ju simma.

En Vikingbåt går mellan Mariehamn och Stockholm en gång i dygnet, två Silja Tallink-båtar går mellan Helsingfors och Stockholm respektive Åbo och Stockholm via Mariehamn – en på vardera rutten – och en går Stockholm – Tallinn via Mariehamn. Och så går ms Eckerö i skytteltrafik mellan Eckerö och Grisslehamn. Flyget är inställt, men det har man ändå inte råd med. Kan kosta långt över 200 euro för enkel resa Mariehamn – Helsingfors.

Men varför resa härifrån? Om man nu inte råkar ha en resa till Istanbul inbokad om några dagar. En resa som inleds med flyg till Helsingfors fast man inte har råd, bokad på grund av den hotande strejken på färjorna. Så det kan bli.

Helt strandsatta är vi inte på grund av alla sympatistrejker. Vi kan, om vi drabbas av öklaustrofobi, tränga ihop oss som packade sillar på de båtar som går. Och om det är fullt, vilket det kan bli, så kan vi ta nattbåten till Tallinn och där gå ombord på Vikings Viking XPRS eller Eckrös Finlandia och den vägen ta oss till Helsingfors.

Men vi kan också stanna hemma och njuta av den åländska naturen, så mycket man ser av den i novembermörkret. Och i läslampans sken studera den klassiska litteraturen. Till exempel. Och lokalbladen. I dag uteblev Hufvudstadsbladet på grund av att flyget har dragits in. Helsingin Sanomat har vi fått i portioner om sju, en leverans i veckan.

Som gammal fackföreningsaktiv påstår jag inte att jag är emot strejker. Jag har ju själv strejkat. Och att strejka utan att tredje part drabbas är ineffektivt. Det väcker mindre uppmärksamhet. Men det här börjar ta proportioner som tänjer på gränsen till det rimliga. Eller gör det? Skulle jag tycka det också om jag blev omplacerad med lägre lön? Eller tycker jag det för att jag sitter fast på en holme omgiven av kallt vatten och inte känner för att bli vinterbadare?
Det går ju ingen nöd på oss. Sjömansunionen har godhetsfullt uteslutit Fjärdvägen från sympatistrejken. Fjärdvägen är det fartyg som går i daglig trafik mellan Åland och Nådendal och ser till att hyllorna i matbutikerna fylls på.

Men ett misslyckande är det. Vuxna människor måste kunna prata med, lyssna på och förstå varandra. Och komma överens. Det ligger uppenbarligen något annat i luften också. När har vi senast upplevt så omfattande stödstrejker? Eller är det bara mitt minne som är kort? Är det nu facket ska ta tillbaka något av den makt man har förlorat allt sedan 90-talet? Är det här ett utslag av samma ”nu är det vår tur” som i olika skepnader sprider sig runt klotet i form av häftiga demonstrationer?

Nu sitter en talgoxe i klätterhortensian utanför fönstret och tittar på mig. För en stund sen hälsade hackspetten på vid matburen. Den plockar elegant ut en nöt i sänder genom gallret, kilar in den i en springa i barken på tallen och hackar den i sig. Kanske talgoxen vill signalera att det är dags att fylla på i matburen.
Plikten kallar.