Som ett brev på fucking posten

När man har passerat 70 så händer det att en och annan god vän går hädan innan man själv hinner dit. Begravningarna börjar bli fler än 50-årskalasen.

Som läget är nu åker man inte på så många begravningar, i synnerhet inte om de är i Stockholm. Oftast är tillställningarna dessutom begränsade till den närmaste familjekretsen. Men man kommer ihåg familjen med ett brev, för man vill ju visa att man minns.

Så också i dag. En vän i Stockholm är död och vi skriver ett brev till änkan. Jag åker till posten med brevet och lämnar in det.
”Du vet att det tar ett tag”, sade killen bakom disken.
”Förlåt”, sade jag frågande.
”Det dröjer tre – fyra veckor för brevet att komma fram”.
”Tre – fyra veckor”? Nu såg jag ut som ett dumt gapande frågetecken.
”Post Nord har problem”.

Post Nord har man hört talas om. Men det här börjar bli i överkant.
Från postkontoret ner till hamnen är det ca 1 km. Men eftersom jag postade brevet på eftermiddagen så kommer det iväg först dagen efter. Med båten till Stockholm tar det 6 timmar. Så långt förmodar jag att vårt eget postverk (det åländska) klarar skivan.

Så gäller det att lasta av postsäckarna i Stockholm så de inte åker tillbaka med samma båt till Åbo och så till Stockholm och till Åbo…
Någon kör postsäckarna från hamnen till en sorteringscentral. Det finns en inte så långt borta, tycker jag har sett den. Så i bästa fall kan mitt brev vara där på kvällen dag två. Om folk är flitiga kanske brevet sorteras redan på natten och bärs ut följande morgon, men jag kan gå med på att det sorteras följande morgon och bärs ut först dag fyra. Då har ingen haft bråttom. Från fyra dagar till tre – fyra veckor. Håll med om att det är helt obegripligt.

Det finns en enda tänkbar förklaring till läget. Det är svenskarnas hämnd för att de är utestängda ur den nordiska gemenskapen. ”Får inte vi komma dit så vill vi inte heller ha era usla brev”.
Men nej, Svenskarna är för snälla. Det är bara här man kan komma på något så elakt.
Det finns e-post, men det är ju e-postens fel att det går allt sämre för våra postverk. Och i min generation är e-post inte det man använder för personliga meddelanden av det aktuella slaget. Någon biter sig själv i svansen. Men vill att jag betalar fullt pris.