Vad det tänkt att bli så här?

I går morse inträffade tio krockar med hjortar i Västra Nyland, rapporterar Hufvudstadsbladet.
Här på Åland hade vi 13 krockar med rådjur förra helgen.
Tänk om det vore så väl. Om det enda vi behövde se upp med är hjortar och rådjur på vägarna. Visste vi hur bra vi hade det?

Nu sitter jag här vid min dator, kan genom fönstret hålla koll på när postbilen kommer. Då är det dags för en kopp kaffe och tidningsläsning, papperstidningsläsning. Kanske en bulle. Utanför tittar solen fram mellan molnen, vindarna är fortfarande rätt ljumma. Rena idyllen. Och jag har aldrig varit så orolig som jag är nu.

Marin samlar partiledarna till diskussioner om säkerheten, inrikesministeriet tycker vi ska ha jodtabletter hemma, Ryssland placerar bombplan vid vår östgräns, svenskarna, som tidigt pekade på säkerhetsrisker, pekar finger för att vi var naiva nog att tro att Nord Stream var ett gasrör. Inte bara svenskarna. Det är lätt att vara efterklok.

Vi trodde i vår naivitet att det fanns regler för vad man gör och inte gör. Att inte bara vi utan alla skulle följa reglerna. Var det Anna-Lena Laurén som förmedlade den ryska inställningen till lagar och regler: Finns det en lag så finns det en väg runt den.

Ända sedan det ryska anfallet på Ukraina i februari har ett tappert gäng demonstrerat utanför det ryska konsulatet i Mariehamn. Varje dag! Jag har beundrat deras uthållighet, men har inte tagit mig dit själv. I dag måste det bli av. Det påverkar inte Putin, hjälper inte ukrainarna som utsätts för terrorbombningar, men det kanske hjälper att få dela sin oro med andra. Det är med andra ord en helt egoistisk handling? Den tanken känns inte riktigt bra.

Det sägs att den ryska konsulns fru är från Ukraina. Hon kan inte heller må bra.